Jag finns men jag syns inte
En studie om hur barn synliggörs och deras bästa beaktas i förvaltningsrättens prövningar av ekonomiskt bistånd
Den aktuella studien syftar till att utifrån en innehållsanalys visa och förklara hur barn lyfts fram, berörs och beskrivs i förvaltningsrättens prövningar av ekonomiskt bistånd. Underlaget bestående av biståndsprövningar där barn på ett eller annat sätt ingår i de sökandes hushåll, undersöks med avseende på rättens synliggörande av barnen och beaktande av ett barnperspektiv. Studien visar och förklarar även hur förvaltningsrättens hänsynstagande till de berörda barnens behov är relaterade till domstolens bedömningar och slutgiltiga motiveringar till beslut.Resultatet visar att barnperspektivet beaktas i endast tio procent av sammanlagt 134 prövningar. I lite drygt hälften av det totala antalet domar synliggörs barnen heller inte som subjekt eller som särskilda individer med egna anspråk. I resterande fall uppmärksammas barnen genom deras behov, men då främst i referatet av de klagandes egna yrkanden. Av studiens resultat framgår även att domskäl med fokus på förälderns skyldigheter ges företräde framför ett särskilt beaktande av barns bästa.De i domarna frånvarande beskrivningarna av barnen kan i enlighet med rättssociologisk teori förklaras med en i förvaltningsrätten normrationell tillämpning av socialtjänstlagen. Pliktnormer, som anger de kriterier som bör uppfyllas för att rätt till bistånd ska anses föreligga, prioriteras på bekostnad av målinriktade lagar som ser till barns behov. Materiell rättsäkerhet med krav på beaktande av sociala värden får i förvaltningsrättens bedömningar stå i skymundan för en formell rättsäkerhet, som i första hand prövar själva legalitetsaspekterna av socialnämndens beslut. Studien visar att nya rättsprinciper och utfärdade riktlinjer gällande barns bästa förbises till förmån för en rättstillämpning rättfärdigad av ett i förvaltningsrätten traditionellt förfarande.