Jag är en tonåring!
en intervjuundersökning om möjligheter för ungdomar med funktionshinder att få en vuxenrelation till sina föräldrar
Under tonårstiden förändras relationen mellan förälder och tonåring. För att en sådan förändring ska kunna ske behöver tonåringen ha tillgång till privatliv, aktiviteter utanför hemmet, kamrater samt utrymme för eget beslutsfattande. Syftet var att undersöka möjligheter till förändring av relationen mellan ungdomar med funktionshinder och deras föräldrar. Undersökningen var kvalitativ och datainsamlingen gjordes med semistrukturerade djupintervjuer. Informanterna var tio ungdomar i åldern 15-20 år och sju föräldrar. Ungdomarna hade olika rörelsehinder, synskador och kognitiva funktionshinder. Data analyserades med tematisk analys. Resultaten visade varierande möjligheter till förändring. Flera hinder kunde identifieras. Kamratrelationer var ett problematiskt område, oavsett funktionshinder, likaså möjligheten till beslutsfattande. Vidare fanns tendenser till överbeskydd och infantilisering, såväl från föräldrarnas sida som från samhället. Resultaten diskuterades utifrån tanken att samhällets syn på funktionshinder försvårar föräldrarnas strävan att göra ungdomarna självständiga. Inlärningsteorier användes som teoretisk ram för förståelse av olika förhållningssätt. Slutligen diskuterades hur föräldrar på olika sätt kan medverka till att relationen förändras.