Inaktuella detaljplaner
Fysisk planeringSpatial planning - local planningDetaljplanPbläldre planerInaktuella planerBygglovLiten avvikelse
Sveriges kommuner omfattas till stora delar av äldre planer som har blivit
inaktuella på grund av ändrad lagstiftning och förändrade
planeringsförutsättningar. Upprättade planer gäller tills det att de ändras
eller upphävs vilket gör att dessa äldre planer idag gäller som detaljplaner.
Dessa inaktuella detaljplaner kan vålla problem för kommunen, bl.a. vid beslut
om bygglov. Syftet med arbetet är att utreda detta problem och försöka
undersöka vilka lösningar som finns och hur problemet kan förebyggas.
För att kunna få svar på dessa frågor genomfördes tre olika forskningsmetoder;
enkätunder-sökning, intervju samt fältobservation av detaljplaner inom
Västerviks tätort. Till detta har litteraturstudier genomförts för att
undersöka hur planeringen i Sverige har utvecklats de senaste 150 åren för att
skapa en förståelse för de äldre planer som fortfarande kan gälla. Den
teoretiska delen undersöker främst detaljplaneringen, dvs. vad en detaljplan
är, hur processen går till och vilka möjligheter som finns att ändra, upphäva
och göra avsteg från en detaljplan. Teorin tar även kort upp vilka
planeringsteorier som kan påverka samt vad plan- och bygglagen och Boverket
säger om problemet.
Resultatet från enkätundersökningen visade tydligt att inaktuella detaljplaner
var ett mycket vanligt problem bland Sveriges kommuner. Den bestämmelse som
oftast orsakade problem var prickmark och problemen uppkom främst vid
bygglovsansökningar och de löses i de flesta fall med hjälp av liten avvikelse
från detaljplan. I fältobservationen upptäcktes bl.a. planer där byggnader låg
på prickmark, användningen inte stämde, fel antal våningar och fullt utnyttjad
byggrätt där inget mer fick byggas.
Utifrån resultatet från undersökningen samt de teoretiska delarna gjordes sedan
en analys som knöt ihop dessa delar. I analysen framkom det att en inaktuell
detaljplan kan definieras såsom att det är en plan som inte fungerar eller som
inte stämmer överens med de behov som finns för den mark som planen omfattar.
Den rationella planeringsteorin som dominerade i Sverige mellan 1960-1980-talet
kan kopplas till problemet eftersom planerna då var väldigt styrda vilket kan
skapa problem vid behov av förändring av bebyggelsen idag. När 1987 års plan-
och bygglag infördes fick demokratin och medborgardeltagandet en större roll i
den svenska planeringen vilket gjorde att vi gick mer mot den kommunikativa
planeringsteorin, vilken kan anses bidra till mindre styrda planer vilka i sin
tur kan minska risken för problem.
Prickmarken var enligt enkätundersökningen den vanligaste bestämmelsen som
orsakade problem, men det som kan orsaka de mest allvarliga problemen är om
planen får en annan användning eller om en åtgärd strider mot planens syfte, då
måste planens ändras eller ersättas med en ny. Det finns olika lösningar på
problemet och vilken som används beror helt på omständigheterna och vilken typ
av problem det handlar om. De bästa lösningarna på problemet är att
tillräckliga resurser ges för att aktualisera planerna, att tillräckligt med
information sprids till berörda, att det sker ett gott samarbete och en dialog
mellan tjänstemännen samt att detaljplanerna blir mer flexibla.