Immobilisering och dess bieffekter på impala och trubbnoshörning
Det finns olika tekniker att använda sig av vid immobilisering av frilevande impalor, t.ex. kemisk immobilisering, snaror, nät eller fösning in i fållor med hjälp av bil eller helikopter. Vid immobilisering av frilevande trubbnoshörningar används uteslutande kemisk immobilisering. De olika immobiliseringsmetoderna innebär olika risker för impalan; att söva ett djur är alltid ett riskmoment men även stress framkallad av jakt och hantering kan ge patologiska förändringar som kan leda till döden.
På både impala och noshörning utförs kemisk immobilisering med hjälp av olika typer av opioider, antingen en opioid ensam eller i kombination med andra läkemedel. Opioider ger både bra anestesi och analgesi, men kan medföra även oönskade effekter såsom excitering, hypoxi, respiratorisk depression, eller acidos. Läkemedelskombinationer används för att inte behöva använda så stora volymer läkemedel och för att minimera de oönskade effekterna. Utöver de oönskade effekter som opioider kan framkalla så har trubbnoshörningen och impalan olika fysiologiska egenskaper som man måste ta hänsyn till när man immobiliserar dessa djur.
Vilda frilevande djur är beroende av en snabb och säker återhämtning och den påverkas mycket av det immobiliserande läkemedlet och vilken antagonist som används. Vid användning av vissa opioider riskerar djuret att, trots en till synes fullständig återhämtning från immobiliseringen, på nytt immobiliseras av samma dos av opioider som administrerats första gången.
Utifrån vad jag har läst så föreslår jag att kemisk immobilisering är den metod att föredra när vilda djur ska immobiliseras.