I gråzonen mellan lag och bedömning
Mellanstadielärares förhållningssätt till sin anmälningsskyldighet
Barn som far illa a?r en utsatt grupp i va?rt samha?lle. Ma?nga ga?nger a?r orsaken till att barn far illa att de personer som barnet a?r i beroendesta?llning till, va?rdnadshavarna, brister i sin fo?ra?ldrafo?rma?ga. Till skydd fo?r barnen har vissa yrkesgrupper anma?lningsskyldighet till socialtja?nsten vid misstanke om att ett barn far illa. Ma?nga av dessa anma?lningar go?rs av skolan och det a?r da?rfo?r intressant att underso?ka hur la?rare ser pa? sin anma?lningsskyldighet och hur de resonerar kring att go?ra orosanma?lningar. Syftet med uppsatsen a?r att beskriva la?rares fo?rha?llningssa?tt till sin anma?lningsskyldighet med fokus pa? a?rskurs 4-6. Sex la?rare och en rektor fra?n tva? sta?der intervjuades och materialet analyserades sedan genom en kvalitativ inneha?llsanalys. I studien framkom att la?rare go?r egna bedo?mningar av barnets situation innan en anma?lan till socialtja?nsten go?rs. Barn som utsattes fo?r omsorgssvikt bedo?mdes inte vara i en lika utsatt situation som de barn som utsatts fo?r va?ld eller sexuella o?vergrepp, da?r misstankar ofta ledde till en omedelbar anma?lan. I fall da?r barnet missta?nktes vara offer fo?r fo?rsummelse var det inte ovanligt att skolan avvaktade med att anma?la fo?r att se om egna insatser kunde hja?lpa barnet. En risk med detta a?r att barn i utsatta situationer fa?r va?nta la?ngre pa? hja?lp.