Hur ska den enskilde polisen förebygga fördomar gentemot invandrare?
I vårt arbete har vi riktat in oss på den enskilda polisen och hur han eller hon ska kunna motverka och förebygga fördomarna gentemot invandrare. Vi vill att varje individ, inte bara ska kunna stå för vad han eller hon tycker, utan med fördel besitta den kunskap det krävs att föra fram sina åsikter och argument. Vi har, genom gediget sökande, kommit fram till olika hypoteser om varför och hur vi människor kategoriserar och använder oss av stereotyper. Varför är då förmågan att kategorisera så väsentligt för våra kognitiva funktioner? Man kan föreställa sig en värld där vi inte behandlade objekt, till exempel en stol, som tillhörande en konceptuell kategori. Ett problem är att varje objekt som vi i verkligheten uppfattar eller ser som en stol, skulle vi uppfatta som ett nytt objekt ? vi skulle inte känna igen eller förstå sådana intryck eftersom vi inte skulle ha någon gemensam etikett att förse dem med. Enligt detta synsätt skulle vi inte kunna fungera utan denna förmågan att kategorisera. Vi måste avgöra vad som är en stol och vad som inte är det, för att kunna sätta sig på rätt sak när vi kommer in i ett rum. Utan att kunna skilja mellan bord, stolar, väggar och golv skulle det vara besvärligt att leva. Är det möjligt att kategorisera människor? Eller ens nödvändigt? Det har hävdats att små barn kan använda ett antal begränsningar när de relaterar ord till kategorier för att det ska bli lättare att genomföra en uppgift. Begränsningar ett barn förmodas använda sig av, enligt en teori, är: ord avser objekt, ord avser hela objekt, nya ord avser kategorier som inte redan har ett namn, två olika ord kan aldrig ha samma betydelse, varje objekt kan bara ha ett namn. Behöver vuxna människor kategorisera, om än i lite mer avancerad skala än barnets? Är det av bekvämlighet vi delar in folk? Har du reflekterat över hur du gör?