Hur resonerar terapeuter i den offentliga sjukvården kring svårigheter att arbeta med trauma?
Syftet med denna studie var att undersöka hur terapeuter inom den offentliga sjukvården resonerar kring svårigheter i att arbeta med trauma. Frågeställningarna var: hur resonerar terapeuter kring svårigheter att arbeta med trauma; vilka känslomässiga reaktioner har de; vad säger de om handledning, kollegialt stöd och organisationen inom vilket de arbetar; samt hur de resonerar kring kultur, språk och tolkanvändning. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med fem terapeuter som arbetar inom primärvården respektive psykiatriska öppenvården. Intervjuerna spelades in, transkriberades och analyserades genom Tematisk Analys. Resultaten visar att traumatiserade personer upplevdes som en tung patientgrupp och att de önskade sig mer handledning och utbildning för att klara av arbetet. Det var även svårt för dem att se hur patienterna skickades runt mellan olika vårdinstanser. Resultaten visar också att man upplevde svårigheter kring kulturella skillnader och att arbeta med tolk. Tidsbrist i behandlingarna och underbemanning upplevdes också som försvårande omständigheter i arbetet med trauma. Avslutningsvis diskuteras om den svåra symtomatologin och traumats inbyggda dialektik är bidragande orsaker till att traumatiserade patienter skickas mellan vårdinstanser och upplevs som en tung grupp att arbeta med. Också terapeuternas beskrivningar av underbemanning och tidsbrist diskuterades utifrån de behandlingsrekommendationer som finns och riskerna om dessa inte följs.