Hälsobaserade riktvärden för arsenik, bly och kadmium på förorenad mark
En undersökning av riktvärdenas känslighet för val av toxikologiska gränsvärden (TGV)
Länsstyrelsen och Naturvårdsverket arbetar tillsammans med att inventera och sanera förorenade områden. För att kunna ta reda på vilka risker ett förorenat område har på människors hälsa och miljö görs en riskbedömning. Riskbedömningen börjar oftast med en förenklad riskbedömning (benämns ofta riskinventering eller riskklassificering) av det förorenade området. Den kan sedan om det anses nödvändigt följas upp av en fördjupad riskbedömning, där större hänsyn tas till platsspecifika förhållanden. Naturvårdsverket har arbetat fram en riktvärdesmodell för framtagning av generella riktvärden. Dessa riktvärden beskriver de maximala tillåtna koncentrationerna av olika ämnen i jord för skydd av människors hälsa vid ett flertal förorenade områden i Sverige, dock inte alla. Riktvärdesmodellen undersöker sex stycken exponeringsvägar (intag av damm, ånga, dricksvatten, egenodlade grönsaker, direkt intag av jord och hudupptag).Syftet med uppsats är att undersöka hur mycket de maximala tillåtna koncentrationerna i jord (Csmax) som beräknas för skydd av människors hälsa kan variera beroende på vilket toxikologiskt gränsvärde (TGV) som används i beräkningen. Toxikologiska gränsvärden är tolerabla dagliga doser, men kan vara definierade på olika sätt. Till detta arbete kommer även scenarierna känslig markanvändning (KM) och mindre känsliga markanvändning (MKM) att tas med. Målet är att sammanställa toxikologiska gränsvärden från internationella och nationella miljömyndigheter. Detta för att ta reda på om det finns väsentliga skillnader, och i så fall vilka samt hur det beräknade riktvärdet för maximal tillåten koncentration i jord påverkas av vilket toxikologiskt gränsvärde som används i beräkningen.Resultatet visar att skillnaderna mellan olika gränsvärdena har en betydande påverkan på maximala tillåtna koncentrationen av metaller i jord. Detta betyder att punktskattade värden som en myndighet valt att använda inte nödvändigtvis behöver vara den korrekta. Då miljömyndigheter i allmänhet inte räknar fram några toxikologiska gränsvärden utan istället tar dem från andra källor är det viktigt att vara kritiskt till vilka gränsvärden som lämpar sig bäst.