Gränsdragningen mellan förhindra skatteflykt och förhindra förlust av skatteintäker
Två separata rättfärdigandegrunder med samma innebörd?
SammanfattningInom den direkta beskattningens område har medlemstaterna i den Europeiska Unionen till stor del behållit sin behörighet men ska likväl beakta EU-rätten vid utövandet av denna behörighet. EU-rätten har dock fått ett allt större inflytande på den direkta beskattningens område genom bestämmelserna om den fria rörligheten och etableringsfriheten som till viss del begränsar medlemsstaternas behörighet. Medlemsstaterna måste rättfärdiga en nationell bestämmelse som är i konflikt med etableringsfriheten för att få tillämpa den och ofta åberopas den principiellt accepterade rättfärdigandegrunden förhindra skatteflykt. Det är dock inte ovanligt att nationella bestämmelser anses oförenliga med etableringsfriheten om de syftar till att förhindra förlust av skatteintäkter. Att förhindra förlust av skatteintäkter är inte en accepterad rättfärdigandegrund då den anses vara grundad på rent ekonomiska intressen och således inte utgör ett tvingande hänsyn till allmänintresset. En medlemsstat vars nationella bestämmelse ämnar förhindra skatteflykt åsyftar dock högst sannolikt att indirekt förhindra att de skatteintäkter hänförbara till medlemsstaten går förlorade vilket tyder på att även denna rättfärdigandegrund kan anses grundad i ett ekonomiskt intresse från medlemstaterna. Frågan uppkommer därför om det finns en tydlig gränsdragning mellan dessa två rättfärdigandegrunder. Innebörden av förhindra förlust av skatteintäkter måste anses inrymmas i medlemsstaternas ändamål med att söka förhindra skatteflykt. Dessa två rättfärdigandegrunder har således samma syfte och därför kan uppdelningen av dessa inte anses helt självklar. Gränsdragningen mellan dessa rättfärdigandegrunder anses således inte tillräckligt tydlig för att kunna hävda att förutsebarhet de facto föreligger för medlemsstaterna vid tillämpningen av respektive rättfärdigandegrund.