Genusperspektiv på svenskundervisning
Hur lärare arbetar med flickors och pojkars uttrycksmedel
Denna uppsats undersöker hur lärare i grundskolans tidiga år arbetar med att ge både flickor och pojkar förutsättningar att uttrycka tankar och känslor i tal och skrift i skolämnet svenska. Uppsatsen har ett genusperspektiv och belyser därmed könsproblematiken inom svenskämnet.Undersökningen är kvalitativ då den syftar till att skapa en förståelse för lärarnas arbete med svenskundervisningen. Eftersom insamlandet av data skett genom både deltagande observationer och intervjuer har studien också en etnografisk karaktär. Intervjuerna gjordes med två lärare, en kvinna och en man, på en grundskola. Observationerna genomfördes i dessa lärares klasser, årskurs tre och fyra. Det empiriska materialet har analyserats med utgångspunkt i genusteori och tidigare empirisk forskning om genus och svenska i grundskolan.Resultatet visar att lärarna inte aktivt arbetar för att skapa lika förutsättningar för flickor respektive pojkar när de skall uttrycka sig muntligt och skriftligt. I viss mån finns det en medvetenhet om att flickor kan hamna i underläge gentemot pojkar i gruppdiskussioner och att pojkar oftast har svårare än flickor för att uttrycka sig i skrift. Samtidigt finns det en uppfattning om att det inte är någon skillnad mellan hur flickor och pojkar uttrycker sig.Uppsatsen problematiserar varför lärarna inte arbetar med ett genusperspektiv i sin svenskundervisning, trots att kursplanen för svenska nämner att ett sådant perspektiv skall finnas. För att kunna ha ett genusperspektiv på svenskämnet krävs tydligare riktlinjer i kursplanen, en förändrad syn på svenskämnet och genusmedvetna pedagoger som uppmärksammar ämnets könsproblematik.