Förskolans utemiljö
räknas den som en pedagogisk arena?
Den debatt som har varit aktuell den senaste tiden i samhället, om jämställdhet mellan könen samt folkets ökande inaktivitet som leder till ohälsa och fetma, har väckt vårt intresse, då i synnerhet barnens situation. Med dessa indikationer i åtanke tyckte vi att det kändes angeläget att undersöka hur förskolepedagogerna arbetar inom dessa områden. Vi har valt att fokusera på rörelseleken i utemiljön och hur pedagogerna agerar och resonerar om sitt förhållningssätt till barnens lek. Syftet med vår uppsats är att undersöka hur pedagogen sett ur ett genusperspektiv förhåller sig till barns rörelseaktiviteter på förskolan i utemiljön. Vår undersökning bygger på intervju- och observationsmaterial av tre förskolepedagoger. Observationerna genomförde vi för att få en övergripande bild av situationen i utemiljön och för att få en förklaring och bättre förståelse för pedagogens handlande utförde vi även intervjuer med de inblandade. Vårt material har vi bearbetat och analyserat genom en hermeneutisk tolkning, där vi har växlat mellan del och helhet. Analysen gjordes i syfte för att lyfta fram det centrala i pedagogernas handlande och resonemang. Vår avsikt var att få en bättre insikt i hur pedagoger förhåller sig och tänker kring barns rörelselek i utemiljön. Vad vår undersökning visat är att det fanns två sätt att förhålla sig till barns rörelselek i utomhusmiljön. Antingen gick pedagogen aktivt in i barnens lek eller så bedrev pedagogen "brandkårsutryckning", dvs. att pedagogen endast agerade vid behov, konflikt eller initierande från barnen. Genom våra observationer märkte vi en skillnad i barnens aktivitetsnivå beroende på pedagogens förhållningssätt. Vid vuxeninblandning blev barnen mer fysiskt aktiva. Intervjuernas resultat visade på att pedagogerna inte såg uteverksamheten som en pedagogisk arena. Detta visade sig genom att den inte planerades, de tog tillfället i aktatt prata med sina kollegor, fikade och att pedagogernas förhållningssätt till barns lek inte stämde överens med deras förhållningssätt till barn i övrigt. Om utomhusvistelse inte prioriteras lika högt som inomhusverksamheten samt om pedagogerna inte aktivt deltar i barnens aktiviteter kan det leda till att de traditionella könsmönstren stärks samt att folkhälsan kan fortsätta att bli sämre.