Försäkringstagarens dröjsmål med premiebetalningen
FörsäkringsrättPremiebetalningarFörsäkringspremierFörsäkringarFörsäkringsavtalslagenKonsumentförsäkringslag
Denna uppsats redogör för vilka påföljder ett eventuellt dröjsmål med premiebetalningen kan få för en försäkringstagare. Det är framförallt en jämförelsestudie mellan konsumentregleringarna och näringsreglerna, samt en jämförelse med dagens rättsläge och propositionen om ny försäkringsavtalslag. Försäkringsparternas förpliktelser är för försäkringstagaren att erlägga premie och för försäkringsgivaren att utge ersättning vid en eventuell skada. De regler som idag reglerar påföljder vid ett dröjsmål med premiebetalningen finns i 1927 års försäkringsavtalslag och inom konsumentförhållanden i 1980 års konsumentförsäkringslag. Som synes är lagstiftningen gammal och Regeringen har nu lagt en proposition om ny försäkringsavtalslag (prop 2003/04:150) vilken förväntas träda ikraft januari 2006. Dagens lagstiftning reglerar att försäkringsgivaren vid ett dröjsmål med premiebetalningen kan säga upp försäkringen eller suspendera försäkringsskyddet. Försäkringstagaren blir alltså vid ett dröjsmål med premiebetalningen utan försäkringsskydd, vilket kan ge stora ekonomiska påföljder. För att ge konsumenten en större social trygghet instiftades 1980 KFL. KFL ger uttryck för konsumentens vilja att ha ett långvarigt försäkringsskydd och ett dröjsmål med betalningen anses från lagens sida som ett tillfälligt förbiseende från försäkringstagarens sida. Vid dröjsmål med premiebetalningen har en konsument rätt att få en skriftlig påminnelse om betalning innan försäkringsskyddet upphör eller suspenderas. Inom företagsförsäkringar är det dock vanligare att försäkringsgivaren villkorar försäkringsansvaret mot betalningen av premien. Lagstiftaren har framhävt att avtalsfrihet skall råda i stor utsträckning inom näringsförhållanden, men vissa semidispositiva regler finns till försäkringstagarens förmån bl.a. tre dagars uppsägningstid. I förslaget till ny försäkringsavtalslag sammanställer lagstiftaren i princip den praxis som finns inom området när det gäller försäkringstagarens tid för betalning. I övrigt tar man in ett rekvisit: ?ej ringa betydelse? vilket stämmer bra med allmänna avtalsprinciper att endast väsentligt kontraktsbrott ger upphov till uppsägning. Det framhävs att avtalsfrihet skall råda inom företagsförsäkringar, med vissa regler till försäkringstagarens förmån. I övrigt har lagstiftaren helt utelämnat frågan om suspentionsklausuler vilket kan synas lite konstigt då dessa i dagsläget används mer som regel än undantag hos försäkringsbolag.