Fallet Enbom
en studie av Norrbottenspressens rapportering
Syftet med denna uppsats har varit att studera vad som skiljde de tre norrbottniska tidningarna Norrbottens-Kuriren (NK), Norrländska Socialdemokraten (NSD) och Norrskensflamman (Flamman) åt i rapporteringen gällande den så kallade Enbomprocessen under år 1952, och hur de olika tidningarnas politiska inriktning påverkade rapporteringen. Uppsatsen har avgränsats till dessa tre tidningar hemmahörande i Norrbotten då Norrbottens län var hemvist till den spionanklagade Fritiof Enbom och hans medanklagade. Även Norrbottens geografiska läge är intressant. Närheten till Finland, som i allra högsta grad var offer för Sovjetunionens expansion under det Kalla kriget, reflekteras i den dåtida politiska situationen i Norrbotten då detta län var det överlägset kommunisttätaste i Sverige. Fokus i tidshänseende ligger på februari 1952 då Fritiof Enbom greps och augusti månad samma år, då domarna i målet förkunnades. Metoden som tillämpats vid undersökningarna av de tre tidningarna är en så kallad kvalitativ komparativ metod, vilket innebär att uppsatsförfattaren har studerat litteraturkällor och granskat tidningsartiklar för att kunna jämföra dessa artiklar mot varandra. Uppsatsens teoretiska grund bygger på Colin Sparks teori om att fri konkurrens på pressmarknaden leder till att tidningarna utvecklar en tydligt definierad politisk inriktning och klasstillhörighet och att rapporteringen därigenom oundvikligen färgas. Förhållningssättet till kommunismen som ideologi baseras på Stephen Whites beskrivningar och tolkningar av nämnda politiska synsätt. På grund av det prekära läget med Sovjetunionens expansion, och de godtyckliga avrättningar av politiker som denna medförde betraktades spionverksamhet med största allvar och extremt hårda straff tilldömdes de som gjort sig skyldiga till detta fasansfulla brott. För en sentida betraktare förefaller det troligt att Fritiof Enboms spionage inte existerat och att han helt enkelt var en uppmärksamhetssökande mytoman och dagdrömmare vars berättelser passade väl in i det socialdemokratiska partiets uttalade krig mot kommunismen. Domarna mot Fritiof Enbom och hans medanklagade verkställdes utan egentlig bevisning, utan sinnesundersökning av en uppenbar mytoman och anses idag av många vara justitemord. Trots detta står de domar som förkunnades den 31:a juli 1952 fast, trots flertalet resningsansökningar. Rättegången blev ett skrämselskott för landets kommunister och starten för ett svenskt samhälle med hårdare övervakning. Sverige drogs på grund av rättegången in i det Kalla kriget, "på riktigt". När Fritiof Enbom anhölls för spioneri den 11:e februari 1952 gav detta stora rubriker lördagen efter i både i moderata NK och socialdemokratiska NSD. Enboms spioneri beskrevs som mycket farligt av båda tidningar, och försäkringar om att han sålt uppgifter av betydande slag förekom. Kommunistiska Flamman dröjde med rapporteringen då redaktionen befann sig i ett känsligt läge eftersom Enbom inte bara var kommunist utan också före detta medarbetare vid tidningen. Rapporteringen rörande Fritiof Enbom i NK i februari månad präglades av angrepp mot det kommunistiska partiet och understrykande av hur farligt Enboms spionage varit. NSD föjde samma linje som NK, om än inte med samma aggressiva ton, fastän den socialdemokratiske ledaren, tillika landets statsminister, Tage Erlander år 1948 förklarat krig mot kommunisterna efter händelserna i Prag samma år. Utrymme tillägnades även diverse spekulationer i NSD som inte förekom i några av de andra undersökna artiklarna. Flamman ägnade sig i februari månad i stor utsträckning åt att hitta sin profilering i rapporteringen. När man hittat den svor man sig fri från samröre med Enbom och påpekade att inget parti kan göras ansvarigt för att det utsätts för brottsliga element och även vissa konpiratioriska teorier lades fram. I augusti 1952 hade domarna i målet fallit och NK ansågs sig nu ha tillräckligt på fötterna för att angripa det kommunistiska partiet fullt ut med ord såsom "spionparti" och "moskvakreatur". I NSD förekom direkta angrepp på det kommunistiska partiets ordförande och enligt Thomas Malm även krav på att kommunister skulle avlägsnas från betydelsefulla poster. Båda dessa tidningar använder spionrättegången som partipolitiskt vapen och menar att kommunistpartiet nu blivit avslöjat för vad det egentligen är. Även om Enboms berättselser i rättssalen ibland framstått som otroliga och emotsägande sätter NK och NSD sin fulla tilltro till det svenska rättssystemet. Flamman, å andra sidan, betraktar rättegången som en provokation mot det kommunistiska partiet och kräver frihet för de av Enbom utpekade personerna. Det är i Flamman som både Enboms och rättegångens tillförlitlighet ifrågasätts. Man lyfter fram att samtliga anklagade hade dömts utan konkret bevisning, och endast på grunden av vad en mytoman hade berättat. Efter en analys av det empiriska materialet har Sparks teori funnits valid. Politisk inriktning hos tidningar, som tillkommit som direkt följd av konkurrenssituationen på marknaden, leder till att rapporteringen i dessa tidningar färgas.