Fackliga stridsåtgärder
Proportionalitetsprincipens påverkan på svenska stridsåtgärder
I Sverige har rätten att vidta stridsåtgärder funnits under lång tid. Arbetsgivar- och arbetstagarparterna har kunnat ta till alla lagliga medel för att uppnå sitt syfte så länge kraven för rättigheten är uppfylld. Uppsatsen utreder frågan huruvida det nu skett en förändring av stridsrätten när det kommer till proportionen på den samma. Inom EU:s unionsrätt tillämpas ofta den så kallade proportionalitetsprincipen vilken också tillämpas på andra områden i den svenska rätten. När det gäller området arbetsrätt och speciellt förhållandet mellan parterna på arbetsmarknaden har principen inte kommit att slå igenom där istället den ?svenska modellen? länge tillämpats. Modellen innebär att två motsatta parter, fackförbund mot arbetsgivarorganisationer eller arbetsgivare, reglerar de villkor som ska gälla på arbetsmarknaden genom avtal. Andra länder använder liknande förfaranden men den stora skillnaden är att Sverige saknar lagstiftning på områden där andra länder lagreglerar miniminivåer på exempelvis löner. För att parterna ska få igenom sina krav är det inte ovanligt att de genom olika stridsåtgärder sätter press på varandra, ibland med förödande konsekvenser som resultat. Sveriges system är unikt och har kommit att respekteras av unionsrättens olika domstolar. Den svenska lagstiftaren har inte heller ansett att behovet finns för en lagstiftad proportionalitetsbegräsning när det kommer till stridsåtgärder.