Ett fragment av Barlaams saga ok Josaphats
Diplomatarisk utgåva av AM 231 VII fol. med en paleografisk och ortografisk undersökning
Föremålet för denna undersökning är en isländsk handskrift från 1300-talet, AM 231 VII fol., som innehåller ett fragment av Barlaams saga ok Josaphats. Fragmentet består av två skadade pergamentblad och flera forskare har hävdat att dess upphovsman är densamme som har skrivit Uppsala-Eddan, även kallad DG 11. AM 231 VII fol. har dock aldrig givits ut separat eller stått i fokus för en ingående undersökning om dess paleografiska och ortografiska drag. Syftet med uppsatsen är att presentera en diplomatarisk utgåva av handskriften, granska dess paleografi och språkformer och bilda ett pålitligt underlag för en jämförelse mellan den och DG 11. En sådan jämförelse faller emellertid utanför ramen för denna uppsats.På grundval av den paleografiska undersökningen har jag på en makropaleografisk nivå kunnat etablera handskriftens graftyper och på en mikropaleografisk nivå dess graftypsvarianter. Dessutom har jag ur skrifthistoriskt perspektiv kategoriserat skriften i fragmentet som tillhörande den gotiska skrifttypen Northern Textualis, även om vissa kursiva drag också går att iaktta.Resultaten av den ortografiska undersökningen motsäger delvis de tidigare redogörelserna av handskriftens språkformer. I synnerhet gäller detta: 1) representationen av den bakre trycksvaga vokalen, som oftast är o, medan v bara förekommer några gånger; 2) den främre trycksvaga vokalen skrivs alltid i, förutom i ett fall där graftypen e används; 3) reflexivändelsen i verben skrivs både z och zt; 4) norvagismerna är fler än man tidigare hade iakttagit: den oomljudda ordformen mannoþvm; skrivningarna med e för förväntat /æ:/ efter velar och nasal konsonant; þ för förväntat /d/ efter nasal konsonant och efter /l/; ordformen herbyrgi. De nya yngre drag som jag har kunnat iaktta är följande: det ofta förekommande bruket av av för /?/ istället för o; fonemet /æ:/ skrivs oftast æ och bara några gånger e med hake; /l/ dubbeltecknas alltid framför /d/ och /t/; reflexivändelsen i verben är ibland zt. Som äldre drag räknar jag bruket av graftypen o för den bakre trycksvaga vokalen. Vokallängden markeras ibland genom överskriven accenttecken i kortare ord, men oftast markeras den inte. Dubbelteckning av a förekommer uteslutande i namn av icke-nordiskt ursprung. Fonemen /a:/ och /?:/ har sammanfallit och skrivs a. Fonemen /æ:/ och /ø:/ har också sammanfallit och skrivs båda två æ. Konsonantlängden markeras oftast genom dubbelteckning men vissa långa konsonantiska fonem betecknas genom överskriven punkt: /t:/, med kapitäl, /g:/, /m:/, och /r:/, eller med särskilda graftypsvarianter, /n:/. Kapitälerna har i vissa fall endast framhållande funktion eller förekommer i samband med supralinjära förkortningstecken. Visst inflytande från den latinska skrifttraditionen kan noteras i skrivningen qv för /kw/.