Ensamlek bland förskolebarn.
En kvalitativ studie om förskolepedagogers erfarenheter av och arbete med barn som leker ensamma i barngruppen.
Syftet med denna kvalitativa studie var att undersöka förskolepedagogers tankar om och erfarenheter av barn som leker ensamma i barngruppen, vilka orsaker de anser ligga bakom barns ensamlek samt vilka metoder förskolepedagogerna beskriver att de använder för att få in ensamlekande barn i det sociala samspelet i barngruppen. Studiens problemställning innefattar hur man som förskolepedagog kan tänka när det kommer till barn som leker ensamma då samspelets betydelse för barns sociala utveckling ofta ses som mycket viktigt. Teoretisk utgångspunkt är den sociokulturella teorin som belyser både samspelets och ensamtidens betydelse för social utveckling och lärande. I studien har åtta förskolepedagoger intervjuats och studiens resultat visar att förskolepedagogerna resonerar på ett liknande sätt kring barns ensamlek, varför barn leker ensamma samt vilka metoder de använder för att stödja ensamlekande barn. En viktig slutsats är att förskolepedagogerna menar att ensamleken inte bör pågå under en längre tid eftersom de anser att detta inte är bra för barns sociala utveckling och lärande. Mot bakgrund av förskolepedagogernas utsagor har vi även fått en förståelse för att ensamleken kan beskrivas som positiv för barns utveckling på olika sätt beroende på om ensamleken upplevs som konstruktiv eller ej.