En postkolonial analys om det japanska
"Lost in Translation" och "Still Walking"
Uppsatsen använder postkolonial teori för att analysera och jämföra hur filmerna ?Lost in Translation? av Sophia Coppola (2003), och ?Still Walking? av Hirokazu Koreeda (2008), skildrar Japan, japansk kultur och japaner. Valet föll på dessa två filmer av främst tre orsaker: de utspelar sig i Japan; är mer svårtolkade relationsdramer; och utspelar sig i nutid. I ?Still Walking? företräder Japan sig själv, medan amerikaner företräder Japan i ?Lost in Translation?. Innebär det egna företrädandet en medmänskligare bild av japansk etnicitet? Vad avgör om en film präglas av en kolonial diskurs eller utgör en antikolonial skildring? Jämförelsen av filmerna förväntas besvara dessa frågor. Hermeneutiken som kunskapsideal tillåter att forskaren medvetandegör sina egna värderingar. Fokus i uppsatsen läggs på den hermeneutiska cirkeln, misstankens hermeneutik, samt den symtomala tolkningsstrategin som tar hänsyn till historiken gällande förhållandet mellan USA och Japan. Forskningsresultatet visar slutligen att ?Lost in Translation? genomsyras av kolonial diskurs då det allomfattande budskapet är att väst och öst inte kan mötas. ?Still Walking? utgör däremot en antikolonial skildring som ger en mångtydig bild av japansk etnicitet.