En plast att kalla hemma
Tredje platser, hemhörighet och platsidentitet
I denna uppsats så undersöker jag platsidentitet och mötesplatser i Kristinehamn. Genom intervjuer och en enkätundersökning har jag fått en inblick i hur mina respondenter känner inför dessa ämnen. Jag undrar om det finns platser i staden där invånarna kan träffas och föra att gott samtal och om de känner sig hemma i Kristinehamn. I analysen av materialet använder jag mig av olika kulturgeografiska teorier, till exempel David Harveys tolkning av Lefebvres rumsdialektik; en modell för att förstå rummets tillblivelse med hjälp av platsens materialitet, den upplevda platsen och den föreställda platsen. Jag har även använt Ray Oldenburgs teori om tredje platser; en betydelsefull mötesplats utanför hemmet och jobbet. Mitt resultat visar att stadens identitet har flera sidor, dels en som Vänerstad och en annan där tiden lite har sprungit ifrån Kristinehamn. Människor känner sig hemma i staden men deras födelseplats finns alltid kvar som det ursprungliga hemmet. Staden saknar det som Oldenburg definierar som tredje platser. Många av de platser som människor i staden tycker är meningsfulla är natursköna platser i centrum eller i anslutning till skärgården eller skogen. För att komma fram till vad som gör en plats i Kristinehamn betydelsefull behöver man se platsens dialektik; platsens materialitet, den upplevda platsen och den föreställda platsen. Staden skulle behöva fler inkluderande mötesplatser för att öka invånarnas känsla av sammanhang. När utbudet utav möjliga tredje platser minskar invånarnas chanser att stärka de sociala banden.