En kartläggning av stretchingundervisningens innehåll vid Sveriges sjukgymnastutbildningar
en enkätstudie
Bakgrund: Stretching är en del av människans naturliga rörelsemönster, detta är ett beteende som även ses hos djur. Stretching har ofta för avsikt att genom ökad flexibilitet och rörlighet höja prestationen, förebygga skador samt förebygga träningsvärk. Vad det exakt är som händer i muskeln under stretching är fortfarande oklart. Stretching är en del av den sjukgymnastiska behandlingsarsenalen. Det är upp till varje enskilt lärosäte att utforma en utbildningsplan som ska ge studenterna den kunskap de behöver för att klara ett evidensbaserat yrkesliv. Syfte: Att kartlägga undervisningens innehåll i ämnet stretching vid Sveriges sjukgymnastutbildningar. Frågeställningar: Hur definieras begreppen stretching, töjning och tänjning av lärarna? Vilka olika stretchingmetoder undervisas det i? I hur stor grad syftar stretchingundervisningen till att: bibehålla eller öka muskellängd, förebygga skador, förebygga träningsvärk och öka prestation? Metod: En enkätstudie med 14 lärare som undervisar i ämnet stretching på någon av Sveriges åtta sjukgymnastutbildningar. Resultat: Det finns likheter i tillämpningen av begreppen stretching och töjning. Begreppet tänjning används inte i lika stor grad. De stretchingmetoder som det undervisas mest i är: statisk stretch, dynamisk stretch och PNF. Merparten av studenterna får mindre än fem timmars undervisning i ämnet stretching. Den kurslitteratur som används i undervisningen är böcker, artiklar och kompendium. Undervisningen syftar i liten grad till att handla om att stretching förebygger träningsvärk. Inom områdena stretching och bibehålla eller öka muskellängd, förebygga skador och ökad prestation finns en större oenighet.