Elitfotbollsspelares självbedömning
Syfte: Uppsatsens syfte är att belysa huruvida svenska elitfotbollsspelares bild av sina matchprestationer är rimliga och därmed utgör en god grund för ett självreglerat lärande.Teori: Uppsatsen grundar sig på socialkognitiv teori om självreglerat lärande. Här tas främst Banduras begrepp upplevelse av den egna förmågan och Zimmermans socialkognitiva modell för självreglering upp. Dessutom presenteras teori om inre feedback och självinstruktion. Slutligen tas begreppen självbedömning och självutvärdering, och deras förhållande till det självreglerade lärandet, upp.Metod: 22 svenska elitfotbollsspelare bedömde sina prestationer i 1-5 matcher per spelare. Spelarens tränare bedömde spelarens prestation i samma matcher. Bedömningarna gjordes på en 7-gradig ordinalskala i webbenkät med fyra frågor som stod för varsin del av prestationen. Korrelation (Pearsons r), andel överensstämmelse och andel över- och underskattade prestationer uppmättes och analyserades. Måtten jämfördes mellan manliga och kvinnliga spelare, utifrån tre åldersnivåer, och utifrån tre prestationsnivåer. Dessutom mättes separat överensstämmelse mellan spelar- och tränarbedömningar för de fyra delarna av prestationen.Resultat: Svenska elitfotbollsspelares förmåga att bedöma sina matchprestationer är, i korrelationsmått, något lägre än vad tidigare forskning visar om samma förmåga hos skolelever. Det är vanligare att svenska elitfotbollsspelares självbedömningar avviker än överensstämmer med deras tränares bedömningar. Kvinnliga elitfotbollsspelare tenderar att underskatta sina matchprestationer. Sett till hela urvalet visas högst förmåga att bedöma sina prestationer när prestationerna är låga. Höga prestationer tenderar att underskattas mer än medelhöga och låga prestationer.