Efter de nya spelreglerna - vem ansvarar för bostadsbyggandet?
Fysisk planeringSpatial planning - social planningSpatial planning - housingSpatial planning - regional planningBostadsbyggandeBostadsbristMakt- och aktörsrollerInitiativtagare
Arbetet vill belysa en situation i bostadsbyggandet där två aktörer, en
offentlig och en privat samarbetar om att uppföra ny bostadsbebyggelse. Ett
bostadsbyggande som omges av komplexa
lagar och strukturer.
Stadsbyggnad handlar om hur, var och när. I Arkitekten beskriver Dan Hallemar
(2004) hur Stockholm Stad använder tre principer för att bygga stad;princip 1)
Låt gå principen; handlar om det goda samtalet mellan professionen och
marknaden där det sedan ofta görs som marknaden vill, men andra ord uppnå höga
byggsiffror på kort tid och undvika överklaganden. Till princip 1 hör
exempelvis LUX- området på Lilla Essingen och Liljeholmskajen i Årstadal.
Princip 2) Wolodarskiprincipen: karaktäriseras av stark tjänstemannainflyttade
och stadsbyggnadsområden som influerats av kommunens möjlighet att påverka
planringen i detalj. Till princip 2 hör exempelvis Hagastaden och
S:t Erikområdet 3) OS-principen: definieras av en projektgrupp med starkt
inflyttade. Projektgrupperna arbetar ofta efter en federal samförståndsprincip
tillsammans med kommun, byggherre och arkitekt. Till princip 3 hör exempelvis
tidigare OS-byn även kallat Hammarby Sjöstad och Norra Djurgårdsstaden. Detta
arbete fokuserar på princip ett och tre sätt att bygga staden. Stora likheter
finns mellan dessa två principer och de fallstudieområden som studerats i
arbetet, d.v.s. Liljeholmskajen och Norra Djurgårdsstaden. Arbetet vill genom
en fallstudie av två större stadsutvecklingsområden viktiga för
bostadsbyggandet i Stockholm belysa en situation på bostadsmarknaden där två
aktörer, en offentlig och en privat samarbetar om att uppföra ny
bostadsbebyggelse. Vilka roller har dessa två parter i bostadsbyggandet som
regleras av komplexa lagar och strukturer. Liljeholmskajen karakteriseras av en
exploateringsprocess där byggherren äger marken och tar sedan tillsammans med
kommunen fram planen. I Liljeholmskajen är det en privat byggherre
som är markägare och initiativtagare till bostadsbyggandet. Norra
Djurgårdsstaden
karakteriseras av en exploateringsprocess där kommunen äger marken och tar
tillsammans med byggherren fram planen. I Norra Djurgårdsstaden är
kommunen initiativtagare till bostadsbebyggelsen.
Markägande innehar s.k. allokativa resurser och kan beskrivas som en
äganderätt. Med äganderätten följer rätten att fatta vissa beslut men även
rätten att
hindra andra från att fatta beslut. Kommunen har fortfarande möjlighet att
påverka vart och hur det byggs genom planmonopolet, fast utan en styrning
av initiativet kan det vara svårt att förutsäga när och hur en etablering kan
ske enligt en politisk utredning (Statens Offentliga Utredningar 1996b). Här kan
det uppstå en motsägelse då kommun successivt frånsagt sig initiativrätten och
förväntar att byggherren ska komma med förslag på ny bebyggelse. Exempelvis
måste kommunen i planeringsdokument tydligt visa vart de anser det lämpligt med
ny bebyggelse. Fallstudien visar även på att nya samarbetsformer behöver uppstå
om marknaden aktivt ska föreslå ny bostadsbebyggelse. I det privat initierade
projektet uppstår nära samarbete mellan kommun och byggherre redan i projektets
inledningsfas, detta var nödvändigt då byggherren tog en planrisk genom att
förvärva marken. De kommunalt initierade fallstudieprojektet innehåller fler
typer av upplåtelseformer jämfört de privata där det främst byggs
bostadsrätter. När kommunen är initiativtagare visar fallstudien att det
markanvisas och byggs för flera målgrupper även om det tillsist är upp till
byggherren att bestämma vem som ingår i kundprofilen.