Efter de nya spelreglerna
vem ansvarar för bostadsbyggandet?
Arbetet vill belysa en situation i bostadsbyggandet där två aktörer, en offentlig och en privat samarbetar om att uppföra ny bostadsbebyggelse. Ett bostadsbyggande som omges av komplexa lagar och strukturer. Stadsbyggnad handlar om hur, var och när. I Arkitekten beskriver Dan Hallemar (2004) hur Stockholm Stad använder tre principer för att bygga stad;princip 1) Låt gå principen; handlar om det goda samtalet mellan professionen och marknaden där det sedan ofta görs som marknaden vill, men andra ord uppnå höga byggsiffror på kort tid och undvika överklaganden. Till princip 1 hör exempelvis LUX- området på Lilla Essingen och Liljeholmskajen i Årstadal. Princip 2) Wolodarskiprincipen: karaktäriseras av stark tjänstemannainflyttade och stadsbyggnadsområden som influerats av kommunens möjlighet att påverka planringen i detalj. Till princip 2 hör exempelvis Hagastaden och S:t Erikområdet 3) OS-principen: definieras av en projektgrupp med starkt inflyttade. Projektgrupperna arbetar ofta efter en federal samförståndsprincip tillsammans med kommun, byggherre och arkitekt. Till princip 3 hör exempelvis tidigare OS-byn även kallat Hammarby Sjöstad och Norra Djurgårdsstaden. Detta arbete fokuserar på princip ett och tre sätt att bygga staden. Stora likheter finns mellan dessa två principer och de fallstudieområden som studerats i arbetet, d.v.s. Liljeholmskajen och Norra Djurgårdsstaden. Arbetet vill genom en fallstudie av två större stadsutvecklingsområden viktiga för bostadsbyggandet i Stockholm belysa en situation på bostadsmarknaden där två aktörer, en offentlig och en privat samarbetar om att uppföra ny bostadsbebyggelse. Vilka roller har dessa två parter i bostadsbyggandet som regleras av komplexa lagar och strukturer. Liljeholmskajen karakteriseras av en exploateringsprocess där byggherren äger marken och tar sedan tillsammans med kommunen fram planen. I Liljeholmskajen är det en privat byggherre som är markägare och initiativtagare till bostadsbyggandet. Norra Djurgårdsstaden karakteriseras av en exploateringsprocess där kommunen äger marken och tar tillsammans med byggherren fram planen. I Norra Djurgårdsstaden är kommunen initiativtagare till bostadsbebyggelsen. Markägande innehar s.k. allokativa resurser och kan beskrivas som en äganderätt. Med äganderätten följer rätten att fatta vissa beslut men även rätten att hindra andra från att fatta beslut. Kommunen har fortfarande möjlighet att påverka vart och hur det byggs genom planmonopolet, fast utan en styrning av initiativet kan det vara svårt att förutsäga när och hur en etablering kan ske enligt en politisk utredning (Statens Offentliga Utredningar 1996b). Här kan det uppstå en motsägelse då kommun successivt frånsagt sig initiativrätten och förväntar att byggherren ska komma med förslag på ny bebyggelse. Exempelvis måste kommunen i planeringsdokument tydligt visa vart de anser det lämpligt med ny bebyggelse. Fallstudien visar även på att nya samarbetsformer behöver uppstå om marknaden aktivt ska föreslå ny bostadsbebyggelse. I det privat initierade projektet uppstår nära samarbete mellan kommun och byggherre redan i projektets inledningsfas, detta var nödvändigt då byggherren tog en planrisk genom att förvärva marken. De kommunalt initierade fallstudieprojektet innehåller fler typer av upplåtelseformer jämfört de privata där det främst byggs bostadsrätter. När kommunen är initiativtagare visar fallstudien att det markanvisas och byggs för flera målgrupper även om det tillsist är upp till byggherren att bestämma vem som ingår i kundprofilen.