EUs insolvensförordning och dess betydelse för svensk internationell konkursjurisdiktion
Dagens tilltagande internationalisering och utvidgning av europeiska gemenskapen har medfört en ökning av antalet konkurser och andra insolvensförfaranden med anknytning till utlandet. Detta leder till problem då många stater saknar lagstiftning som möjliggör en ändamålsenlig och effektiv förvaltning av internationella insolvensförfaranden. Den 31 maj 2002 trädde rådets förordning om insolvensförfaranden (insolvensförordningen) i kraft. Förordningen har som mål att säkra den inre marknadens goda funktion genom att effektivt och ändamålsenligt samordna de åtgärder som vidtas vid ett gränsöverskridande insolvensförfarande. Syftet med denna framställning är att försöka utröna vilken skillnad insolvensförordningen innebär gentemot tidigare svensk konkursjurisdiktion. Formellt sett medför insolvensförordningen en betydande skillnad mot den tidigare närmast oreglerade svenska konkursjurisdiktionen. Före insolvensförordningens tillkomst grundades den svenska konkursjurisdiktionen på analoga tolkningar av rättegångsbalkens 10 kap., medan insolvensförordningen innebär en direkt lagreglering. Trots detta blir skillnaden i praktiken inte så stor i och med att de universella och territoriella förfarandena fortfarande ser ut på ungefär samma sätt. Den största skillnaden utgörs av att erkännande och verkställighet i enlighet med insolvensförordningen sker per automatik samt att gränsöverskridande företagsrekonstruktioner nu uppmärksammats genom lagreglering.