Droger i skönlitteraturen
en litteraturstudie med didaktisk anknytning
Denna uppsats behandlar skildrandet av droger i framförallt skönlitterära texter och diskuterar ämnets relevans i skolundervisning, hur man som lärare kan behandla ämnet och vilken nytta och funktion det i så fall kan fylla. Studien redogör för i huvudsak skönlitterära texter i ämnet ur ett historiskt perspektiv med sporadiska neddykningar också i essäer, självbiografier och facklitteratur. Metoden är en tematisk litteraturstudie där de skönlitterära texterna samt den ämnesrelaterade litteraturen fått stå till grund för själva textanalysen och den didaktiska anknytningen. Resultatet visar på hur skildrandet av droger inom skönlitteraturen förändrats genom tidens gång, från det företrädesvis skildrande bruket av droger som en källa till höjda upplevelser i religionens och konstens namn till att i större utsträckning behandla bruket av droger ur ett mer socialrealistiskt perspektiv. I och med den förändringen har majoriteten av de senare skildringarna präglats mer av verklighetens konsekvenser och är således inte fullt så romantiska i sin underton som de tidigare skildringarna ofta tenderade att vara, även om det så klart finns verk som skiljer sig från mängden. Utifrån de kursplaner och styrdokument som både lärare och elever har att rätta sig efter kan slutsatsen dras att ämnet utan tvekan hör hemma i skolundervisning även om det innebär en mängd aspekter att ta ställning till varför det är av vikt att överväga hur och varför sådan litteratur skall användas och hur själva upplägget av undervisningen ska gå till då ämnet i sig är både känsligt och svårforcerat. Där finns heller inga givna svar utan är i sin tur något som måste anpassas efter både elever, klasser, åldrar och inte minst de styrdokument och normer som skolorna i fråga rättar sig efter.