Diagnostik av ryggsmärta hos ridhästar
en retrospektiv studie
Demodikos är en parasitär sjukdom som karaktäriseras av ett onormalt stort antal demodexkvalster i huden. Smittan överförs huvudsakligen från tiken till valparna under de första levnadsdagarna och sprids endast undantagsvis mellan vuxna hundar. Patogenesen vid utvecklingen av demodikos är fortfarande inte helt klarlagd och forskning inom området pågår. Det finns olika former av demodikos vilka benämns utifrån lesionernas utbredning samt vid vilken ålder hunden för första gången drabbas av sjukdomen. Demodikosen klassificeras som lokaliserad om färre än fem hudområden är affekterade och som generell om de hårlösa områdena är fler eller täcker ett större område på kroppen. Symtomen på sjukdomen är mycket varierande från enbart lokala, hårlösa fläckar till ett mycket allvarligt tillstånd som i värsta fall kan leda till sepsis och död. Beroende på hur gammal hunden är klassificeras sjukdomen som juvenil eller adult. Den juvenila formen drabbar hundar under 18 månaders ålder och anses ha en genetisk bakgrund. Är hunden äldre vid symtomdebut klassificeras sjukdomen som adult demodikos, vilken brukar debutera på hundar från övre medelåldern till riktigt gamla djur. Registrerade preparat för behandling av demodikos i Sverige är moxidektin (Advocate®) och milbemycin oxim (Interceptor®). Sjukdomen kompliceras många gånger av en sekundär pyodermi som kan kräva behandling med antibiotika. Den adulta formen av demodikos förmodas utlösas av att en underliggande faktor påverkar hundens immunförsvar negativt, vilket ger demodexkvalstren möjlighet att föröka sig i ett större antal än normalt. Dessa immunosupprimerande faktorer kan bestå av behandling med bland annat glukokortikoida preparat eller systemiska sjukdomar som hyperadrenocortisism, hypotyreos och olika typer av neoplastiska sjukdomar.
I studien undersöktes journaler från fem större djursjukhus i Sverige med avseende på diagnoskoden demodex/demodikos. Inklusionskriterierna för deltagande i studien var att hunden inte diagnosticerats med demodikos före fyra års ålder. Då detta krävde kännedom om hunden under de första levnadsåren exkluderades de hundar som befunnit sig hos sina ägare sedan unghundsålder. Hundarnas journaler granskades med avseende på eventuella medicineringar eller sjukdomar som kunde utgöra riskfaktorer för utbrott av demodikos. Dessutom studerades vilka diagnostiska undersökningar som tillämpats för att identifiera möjliga associerade sjukdomar. Totalt 35 hundar ingick i studien där 21 individer var hanar och 14 tikar. Den mest frekvent förekommande rasen var west highland white terrier, som utgjorde en stor andel av de individer som ingick i undersökningen. Ytterligare 16 olika raser och två blandrashundar förekom i studien. Den enskilt vanligast förekommande riskfaktorn var behandling med glukokortikoida preparat. Hos de i studien ingående patienterna förekom andra diagnoser: hypotyreos, hyperadrenocortisism, pyometra, meningoencephalit, pemfigus foliacus, anaplasmos, tyroideacarcinom, hårsäcksdysplasi, hypoadrenocortisism, eosinofil pneumoni, kronsik nefrit samt lungfibros. Hos 15 individer fanns ingen identifierad underliggande riskfaktor och av dessa hade fem genomgått varierande mängd diagnostik utan att en bakomliggande sjukdom kunde identifieras. Hos de resterande tio hundarna hade inte någon diagnostisk utredning utförts för att utröna om någon eventuell underliggande riskfaktor förelåg. Detta trots att den rådande teorin är att adult demodikos ofta utlöses av ett immunosupprimerande tillstånd i form av annan sjukdom eller medicinering. Identifiering av och korrigering av bakomliggande riskfaktor har i tidigare studier visats förbättra prognosen och öka chansen för en lyckad demodexbehandling för den enskilda hunden.