Designprinciper för stadsförnyelse i industriarv
Sveriges industrimiljö har blivit ett kulturarv. I landet som en gång varit ett
produktionsland med stora industrier som har sysselsatt många människor finns
idag mer eller mindre brukbara industrilandskap kvar som vittnar om den svenska
industrialismen. Denna förändring har berott på bland annat förändringar i
samhällsstrukturen, den globaliserade ekonomin och rörliga arbetsmarknaden.
I dagens Sverige är det industriella kulturarvet, och dess ofta monumentala
tegelbyggnader, under omvärdering. Från att ha varit en levande industri som
städers ekonomi har vilat på har fabriks- och verkstadslokaler periodvis stått
tomma eller fått ny funktion i form av kulturverksamhet eller kontorslandskap.
Ofta med hjälp av hänsynslös renovering och omvandling. Under lång tid var inte
industriarvet någonting som innefattades av varken den nationella eller lokala
kulturmiljövården.
Hur kommer det sig att det tog så lång tid för industriarvet att bli en del av
kulturarvsbegreppet och därigenom erhålla samma bevarandevärde och varsamma
hantering? Komplexiteten med det nära industriarvet verkar ligga både i
kulturarvsbegreppets definition och i att själva sinnebilden för fabriker och
industrier under industrialismen var modernitet och framtid. Kan detta ha
påverkat människors och instutitioners syn på industri som kulturarv?
Industriarvet är ett kulturarv nära i tiden som idag levande människor
personligen kan relatera till. Det har ständigt omgärdats av en diskussion
kring dess legitimitet och värde men har nu tagit plats som ett relevant område
för kulturarvsförvaltning och bevarande. Begreppet industriarv har tagit form.
Vid stadsförnyelseprocesser i städer där denna typ av fysiska spår från
industrialismen står kvar som monument över en förgången samhällsstruktur väcks
frågan hur dessa bör hanteras. De gamla
fabriksmiljöerna kan inkluderas i stadsförnyelsediskussionen eller bevaras som
fysiska
minnesbilder över en förfluten tid. Går det att hitta ett förhållningssätt för
att kunna bruka kulturarvet och specifikt industriarvet i stadsplaneringen? Bör
vissa egenskaper och strukturer användas och lyftas fram för att de berättelser
som industriarvet rymmer ska synas i stadsplaneringen? Vilken relevans har
invånarnas relation till platsen i fråga vid
stadsförnyelsediskussionen?
Industriarvet kan tyckas komplicerat att hantera vid stadsbyggnadsprojekt då
det inte enbart består av fabriksbyggnader, maskinhallar och verkstadslokaler
utan är till stor del ett immateriellt arv som består av berättelser, historier
och människoöden.
Att bevara arbetarnas livsmiljö har inte alltid varit självklar i en
kulturarvstradition som har varit förbehållen slott och herrgårdar eller spår
av ett sedan länge förgånget bondesamhälle. Men
eftersom industriarvet nu är ett relevant ämne för bevarandefrågor och
fortfarande finns
representerat på många platser i Sverige har frågan om vilken plats dessa spår
har i staden och hur planerare bör hantera detta arv blivit aktuell.