Den postkoloniala läroboken
En diskursanalytisk och postkolonial studie kring Indienbilden i historieläroböcker
Läroböcker är viktiga källor för kunskapsinhämtning och dess användare har oftast stort förtroende för det skrivna ordet i dessa böcker. Vi vill med denna uppsats uppmärksamma olika maktförhållanden i läroböckerna och uppmana lärare att gå utanför lärobokens ramar i undervisningen. Syftet med uppsatsen är att analysera framställandet av Indien i historieläroböcker från 1930-, 1960-, 1970- och 2000-talet. Läroböckerna analyseras med hjälp av den kritiska diskursanalysen och den sociokulturella praktiken belys med hjälp av postkolonial teori. Kolonialdiskursen är den dominerande diskursen i läroböckerna från 1930-talet, medan läroböckerna från de övriga undersökningsperioderna bygger på den dominerande västdiskursen. I dessa texter relateras och värderas Indien utifrån ett västerländskt perspektiv. I läroböckerna från 1930- och 1960-talet beskrivs britterna vara uppbyggare av Indien, medan britterna i de övriga böckerna beskrivs som erövrare och utnyttjare. I läroböckerna från 1930-talet förekommer det inte någon indisk diskurs, utan Indien berörs enbart i samband med kolonialväldet England. I läroböckerna från de övriga perioderna identifierades olika indiska diskurser och gemensamt för dessa är förfrämligandet av Indien och dess befolkning. Den dominerande västdiskursen ifrågasätts inte, utan befästs och reproduceras i de undersökta historieläroböckerna. Totalt undersöks 20 historieläroböcker varav 18 av dessa präglas av postkoloniala föreställningar. De två avvikande böckerna är skrivna under 1970-talet och i den ena urskiljs ett mer implicit postkolonialt perspektiv, medan den andra är helt fri från postkoloniala föreställningar.