Den nya riksgränsen
byråkratiseringsprocessen och gränsdragningen i Tornedalen 1809-1825
Krigsslutet 1809 innebar en mängd förändringar för befolkningen i Tornedalen. Gränsen mellan Sverige och det ryska Storhertigdömet Finland skulle ritas upp och kom att dela området i två delar. Förhandlingarna kring den nya gränsen kom att dra ut på tiden ? inte förrän 16 år efter krigsslutet var processen avslutad. Uppsatsen fokuserar på denna gränsdragning, som kan liknas vid en förlängd fredsprocess. En fråga som ställs är: hur går man tillväga för att skapa en fred? De två internationella aktörerna, Sverige och Ryssland, hamnar i intressekonflikt med varandra när de båda jättebyråkratierna skall försöka samarbeta för att uppnå en fredlig lösning på problemen som uppstår. Det huvudsakliga problemet är ägofördelningen ? vad gör man med landområden som hamnat på båda sidorna av den nya riksgränsen, men har samma ägare? Händelseförloppet analyseras utifrån Max Webers teori om byråkratiserandet av samhällena och visar sig stämma väl överens med den historiesyn som beskrivs av Weber. Till sist visar sig de lokala byråkratierna oförmögna att uppnå en lösning på problemet ? man fastnar i den praktiska tillämpningen av problemlösningen eftersom det saknas resurser och drivkrafter att åstadkomma de förändringar som är nödvändiga. De centrala storbyråkratierna tar hänsyn till lokala önskemål ? till viss del ? i sina omstruktureringar av det Tornedalska samhället. Resultatet är en landsbygd förenad av språk och kultur, men splittrad av en riksgräns.