Den italienska dagspressen under 1994-2012
Två journalisers syn på pressfrihet och politisk journalistik i ett land i förändring
Den här C-uppsatsen bygger på en fallstudie med två journalister, en italiensk och en svensk, som jag intervjuat rörande den politiska journalistiken i dagspressen i Italien. Syftet är att få en fingervisning om hur journalister verksamma i Italien upplever att den politiska journalistiken fungerat och förändrats under de senaste arton åren. En nyckelperson under dessa år har varit Silvio Berlusconi och en av mina frågeställningar är just hur journalisterna tycker att journalistiken förändrades i och med honom. Francesco Bei, som arbetar på la Repubblica, menade att journalistiken började fokusera på mer personliga aspekter av Berlusconi som privatföretagare, och slutade att gå in på djupet i den politiska rapporteringen. Kristina Kappelin, korrespondent bosatt i Italien, säger att den politiska journalistiken blev mer aggressiv och hätsk i och med det sätt som Berlusconi använde media. Med anledning av den teknokratiska regeringen som tillträdde 2011 är en annan av mina frågeställningar vilket avtryck detta lämnade på journalistiken. Båda journalisterna är överens om att det främst varit Mario Montis personlighet som gjort effekt i det att han förhållit sig neutral till medierna, alltid varit disponibel och transparent under presskonferenser. Bei tycker därmed att den politiska journalistiken blivit mindre underhållningsinriktad och återigen blivit djupare. Montis teknokrater har även försökt byta ut ledningen på Rai, och därmed minskat den politiska inblandningen. Jag diskuterar även journalisternas eventuella egna ansvar för den politiska situationen i Italien; Kappelin anser i det här fallet att tidningarna skulle behöva minska på den politiska rapporteringen medan Bei önskar ytterligare fördjupningar för att göra journalistiken seriösare. Intressanta resultat uppkom även i skillnaderna i åsikterna hos Francesco Bei som är italienare och Kristina Kappelin som är svensk. Utifrån teorier om offentlighetsprincipen diskuteras det faktum att Bei anser att transparensen i de italienska administrationerna blivit bättre under de senaste tio åren medan Kappelin talar om ett system som är så krångligt att det inte ens är värt att försöka komma åt offentliga dokument. Åsikterna skiljer sig åt även vad gäller synen på politisk press, och om vilka som är politiskt bundna. De här kontrasterna är en av nyckelfrågorna i den här uppsatsen.