De fem stora
en analys av spelplanen för Sveriges rovdjurspolitik
Sverige har ratificerat ett antal internationella konventioner och direktiv under de senaste åren, bland annat Bernkonventionen samt Art- och Habitatdirektivet samt konventionen om biologisk mångfald. I dom besluten som vi har antagit ingår våra fem stora rovdjur, björn, varg, lo, järv och kungsörn som arter som skall tillgodoses med ett starkt skydd. I dessa konventioner och direktiv står det klart och tydligt att huvudregeln enligt konventionen att all avsiktlig fångst och all avsiktligt dödande skall vara förbjudet. Det skall också vara förbjudet att avsiktligt störa djuren, särskilt under deras yngeltid och under vintervilan. Hur kan då Sverige som land bedriva jakt på dessa rovdjur? Ja, det finns undantag i konventionerna och direktiven som gör att det under vissa förutsättningar får förekomma jakt på dessa. Den institution som styr jakten nationellt är den Svenska Jaktlagstiftningen, den säger att regeringen kan meddela föreskrifter om tillstånd till jakt under en särskild jakttid, licensjakt, samt om tillstånd till jakt för att förhindra skador av vilt, dvs. skyddsjakt. För björn, varg, lo, järv och kungsörn finns det inte någon allmän jakttid. Däremot kan Naturvårdsverket efter samråd med länsstyrelsen, besluta om jakt på ett begränsat antal djur av alla dessa arter utom kungsörn. Tillstånd kan ges antingen i generella föreskrifter eller genom beslut i enskilda fall. En rad villkor gäller för att jakt skall få tillåtas enligt 6 § jaktförordningen. För det första får tillstånd bara ges för områden där det finns fasta stammar av de aktuella arterna. Vidare sägs det att det inte får finnas någon annan lämplig lösning och att jakten inte får försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Som ytterligare förutsättningar gäller att jakten måste vara lämplig med hänsyn till stammarnas storlek och sammansättning samt ske selektivt och under strängt kontrollerade former. De internationella institutionerna som konventionerna och direktiven utgör fungerar som en slags ram för varje land och de nationella institutionerna som våran Jaktlagstiftning berättar i detalj hur vi skall förvalta och bedriva jakt på våra rovdjur. Dessa formella institutioner fungerar som ett skydd för rovdjuren medan det verkliga hotet mot rovdjuren kommer ifrån de informella institutionerna i form av normer och värderingar som gör att vissa inte följer de formella reglerna. Detta kan utmynna i olaglig jakt som är rent förödande för rovdjuren. De tre organisationerna/aktörerna Svenska Jägareförbundet, Svenska Samernas Riksförbund och Svenska Naturskyddsföreningen som fungerar som remissinstans åt regeringen i rovdjursfrågor har ganska lika uppfattning i frågan om det skall bedrivas jakt på rovdjuren, alla svarar ja men SNF vill att man skall följa de internationella institutionerna mera noggrant än vad Jägareförbundet och SSR tycker. Jägareförbundet och SSR vill också att ansvaret skall ligga närmare jägaren medan SNF vill ha en stark statlig kontroll av jakten. SNF vill också ha en större stam än vad de övriga två aktörerna vill. SSR tyngdpunkt ligger i att få till ett mera rättvist ersättningssystem för rovdjursrivna renar, man menar att dagens ersättningssystem inte är tillräckligt om man som renskötare skall kunna överleva på renskötsel. Jägareförbundet vill se att det blir lättare att få tillstånd till skyddsjakt och att förvaltningen läggs på länsstyrelsenivå.