De e gotländske de ska va!
En uppsats om gotländska ungdomars dialekt.
Denna uppsats handlar om gotländska ungdomars bruk och attityd till dialekt. För att undersöka detta har sexton informanter medverkat i en studie där de har intervjuats och fått samtala två och två. Informanterna har delats upp beroende på kön, gymnasieprogram och skolort för att se hur deras språk korrelerar med dessa faktorer. Andra faktorer som är med i undersökningen är framtidsplaner, informanternas uppväxtort, deras föräldrars uppväxtort och situation (samtal vs intervju).De drag som undersöks är uttalet av den gamla ai-diftongen (säger man mair, meir eller mer?), uttalet av infinitiver och imperativer som i standardsvenskan slutar på -a (säger man sluta, slute eller slut?) och uttalet av objektspronomenen mig, dig och sig (säger man mej ?dej?sej, mi?di?si eller me?de?se?). Resultatet visar att de gotländska ungdomarna talar dialekt i både intervjun och samtalet. Informanterna använder i hög utsträckning dialektala varianter när det gäller verbformerna och objektspronomenen. Däremot har det ursprungliga uttalet av ai-diftongen helt försvunnit. Oftast har det ersatts av den standardsvenska monoftongen, men en del informanter uppvisar här ett ei-uttal i vissa ord, i stället för traditionellt ai.De bakgrundsfaktorer som tycks korrelera starkast med uttalet är uppväxtorten och skolorten. Informanter som är uppväxta i Visby har generellt färre dialektala former än de som vuxit upp på landsbygden. De informanter som går i skola i Visby har färre dialektala former när det gäller verben och objektspronomenen, medan de informanter som går i skola i Klintehamn däremot har färre dialektala varianter av ai-diftongen.