Dansundervisning under lupp
En studie i dansundervisning ur ett designteoretiskt perspektiv
Det övergripande syftet med studien är att beskriva en lärares olika former av kommunikation i en dansundervisningssituation inom frivilligverksamheten för vuxna och ungdomar. Hur ser lärarens kommunikation ut, hur kan den förstås och vilka konsekvenser kan den få för elevernas lärande? I uppsatsen används begreppet undervisningsdesign. För att kunna besvara forskningsfrågorna har jag valt att videodokumentera danslektionssekvenser som sedan analyserats och tolkats utifrån ett designteoretiskt perspektiv. Dansundervisning ses i studien som en institution där de historiskt formade traditionerna och normerna sätter ramarna för danspedagogens kommunikation. Drygt två minuters videospelad tid transkriberades av en danslektionssituation, med fokus på danspedagogens handlingar och verbala yttranden. De transkriberade handlingarna och yttrandena analyserades därefter som text, där både tal, ljud, rörelser, mimik och gester var analysobjekt. Analysbegreppen plockades ur Rostvalls och Wests (2001) avhandling Interaktion och kunskapsutveckling: en studie av frivillig musikundervisning, där jag har utvecklat analysbegreppen i relation till området jag studerat i en abduktiv analys. Den vanligaste kommunikationen var instruerande handlingar och yttranden där danspedagogen på olika sätt förevisar och instruerar danseleverna i vad de ska göra. Vid tillfällen då danspedagogen på något sätt vill förvissa sig om att danseleverna hänger med i övningen eller vill skapa kontakt föredras den handlingsmässiga kommunikationen framför den verbala. Ett vanligt kommunikationssätt var alltså prövande/sökande handlingar med social fokus, där bland annat elevernas behov av hjälp uppmärksammas, vilket kan ha positiva effekter på elevernas möjligheter att lära. Ur undersökningsmaterialet framvaskades också strategiskt språk- respektive handlingsbruk som innebär ett bekräftande eller befästande av danspedagogens rollfunktion på danslektionen, ett kommunikationssätt som visar på att det är danspedagogen som alltså bestämmer när, var, hur och vad på lektionen. Analyserande och problematiserande yttranden i form av längre sammanhängande feedback och förklaringar återfanns inte i de studerade sekvenserna. Detta kan påverka elevens verbala reflektion och även förståelse i situationen. Emotionella och expressiva handlingar och yttranden förekom sparsamt. Vidare har de olika dansinriktningarna med olika stil- och teknikskolor eventuellt gjorts till norm för vad som är lämpligt som innehåll i undervisningen vilket alltså kan spegla institutionen dansundervisning. Danspedagogens kommunikation ska förstås med bakgrund av bland annat detta och mästarlärartraditionen.