DAMP-diagnosens vara eller inte vara?
En intervjustudie om pedagogers uppfattning och inställning till diagnosen DAMP
Uppsatsen belyser diagnosen DAMP ur ett pedagogperspektiv. Diagnosen har debatterats i medierna och det har framkommit företrädare för två olika ståndpunkter. En av dem är docenten i sociologi, Eva Kärfve och den andra är professorn i neuropsykiatri samt en av grundarna till diagnosen DAMP, Christopher Gillberg. Kärfve ville granska dennes forskning då hon ifrågasätter dess trovärdighet. Debatten gjorde att vi blev intresserade av DAMP-diagnosen och ville undersöka vilken uppfattning pedagogerna har om DAMP och dess diagnostisering, samt vad de vet om utredningen som leder till en diagnos och hur de uppfattar den pågående debatten i media.För att belysa dessa frågeställningar har vi studerat litteratur som behandlar problematiken kring diagnosen DAMP, samt genomfört en empirisk undersökning. Vi genomförde denna genom kvalitativa intervjuer med pedagoger.Vår undersökning visade att pedagogerna hade olika uppfattning kring diagnosen betydelse. En del pedagoger ansåg att diagnosen följde individen genom hela livet medan andra ansåg att den kunde förändras med tiden. Vidare menade några pedagoger att det var barnet som var bärare av problematiken, medan andra ansåg att problematiken förmodades ligga i skolmiljön och pedagogens bemötande. Även om pedagogen menade att problematiken låg i skolmiljön, benämnde de ändå barnet som barnet med bekymmer eller med problem. De pedagoger som arbetade i mindre klasser med barn som fått diagnosen DAMP ansåg att det var bra med denna exkludering. Detta på grund av att de kunde hjälpa barnet att på ett bättre sätt tillgodogöra sig skolans undervisning. Hos dessa pedagoger låg ändå strävan att få eleverna med diagnos inkluderade i vanlig klass. Vad pedagogerna visste om utredningen och diagnostiseringen av DAMP varierade. Pedagoger i vanlig klass och fritidspedagoger hade inte särskilt stor insikt i hur utredningen till diagnosen gått till. Däremot hade rektorn, specialpedagogerna och speciallärarna större kunskap om detta. Detta kan bero på att dessa pedagoger är mer delaktiga vid utredning och diagnostisering.