Culpa in contrahendo
ett prekontraktuellt skadeståndsansvar
SammanfattningDenna framställning har till syfte att utreda den kontraktsrättsliga principen culpa in contrahendo, med utgångspunkt enligt följande frågeställningar;1. Vilken innebörd har den rättsliga principen culpa in contrahendo?2. Under vilka förutsättningar och med vilka kriterier utdömer rätten skadeståndsansvar med stöd i denna rättsprincip?3. Vid en komparation av den kontraktuella betydelsen av culpa in contrahendo med specialreglering såsom köp av fast egendom och köprätten, kan det fastställas några likheter eller skillnader i dess lydelse eller fastställande?Culpa in contrahendo betyder vid en direkt översättning oaktsamhet vid avtalsförhandlingar och är en rättslig princip som reglerar ett prekontraktuellt skadeståndsansvar. Som framgår av det latinska namnet är det ett ansvar som inträder då part agerat oaktsamt innan slutligt avtal undertecknats. I praktiken innebär detta att part kan åläggas ansvar för kostnader som motparten haft vid förhandlingar om avtal. Denna princip är ett avsteg från huvudregeln inom avtalsrätten som gör gällande att förhandlingar sker på egen risk, dvs. vardera part står sina kostnader.Författaren kommer efter en analys fram till att förutsättningarna för att ett skadeståndsansvar enligt culpa in contrahendo skall bli aktuellt är att följande kriterier är uppfyllda;1. culpöst agerande2. att skadelidande haft tillit till motparten3. att denna tillit kan påvisas genom ett konkret agerande4. samt att tilliten kan anses vara befogad.Ett culpöst agerande enligt kontraktsrätten kunde efter en analys av praxis i vart fall konstateras vara 1) oskäligt dröjsmål samt 2) vilseledande information.Efter en analys av principen utifrån de två områdena köp av fast egendom och köprätten konstaterade författaren att culpa in contrahendo inte kan sägas ha en annan betydelse än den kontraktuella. Vad som är oaktsamt agerande i de två specialstuderade områdena kan i princip placeras direkt under något av de två kriterierna från kontraktsrätten. Författaren konstaterar vidare att kriterierna för att fastställa ansvaret inte uttryckligen enligt förarbeten eller praxis är de samma, men grunden är ändock att skadelidande haft tillit till motpartens kunskap och information.