Chromogranin A
potential som prognostisk biomarkör hos hund
Chromogranin APrognostisk biomarkörSympatiska nervsystemetHundNeuroendokrin neoplasiHjärtsjukdomStressPrognostic biomarkerSympathetic nervous systemDogNeuroendocrine neoplasiaHeart disease
SAMMANFATTNING
För att få fram en prognos när ett djur uppsöker vård finns det idag olika metoder. Inga är dock perfekta och därför forskas det på biomarkörer som ska kunna berätta mer om en individs allmäntillstånd. En biomarkör ska objektivt fungera som en indikator för normala biologiska processer, patogena processer eller farmakologiska responser efter en terapeutisk åtgärd. Chromogranin A (CgA) är en molekyl vars egenskaper och funktion undersökts mycket, bland annat dess potential som biomarkör vid olika tillstånd. Få djurstudier finns men humanstudier demonstrerar att CgA-koncentrationer exempelvis ökar vid olika sjukdomstillstånd; såsom hjärtsjukdomar, brännskador och hos patienter med neuroendokrina tumörer. Vidare ses förhöjda koncentrationer även vid andra tillstånd; såsom högintensiv träning och psykologisk stress. Syftet med denna litteraturstudie är därför att undersöka CgA:s egenskaper och funktion. Det ska även utredas vid vilka situationer CgA-koncentrationer ökar och vad detta kan indikera. Har CgA potential som en prognostisk biomarkör och gäller det i så fall även hos hund?
Chromogranin A upptäcktes år 1967 och ingår i familjen Graniner som är en grupp sura, lösliga och sekretoriska proteiner. CgA finns i neuroendokrina celler i hela kroppen varifrån den frisätts genom exocytos tillsammans med respektive vävnads hormon/er eller verksamma substanser. Detta gäller även för hund och hos dem har man, som hos människa, även funnit att neuroendokrina tumörer innehåller CgA.
Chromogranin A frisätts bland annat från sympatiska nervändar och chromaffinceller i binjuremärgen tillsammans med adrenalin och noradrenalin. Dessa är transmittorsubstanser i sympatiska nervsystemet (SNS) som aktiveras vid så kallade ?fright-fight-flight-situationer?. I flera studier ses förhöjda CgA-koncentrationer i takt med ökad sympatikusaktivitet, som vid hjärtstillestånd, hypoglykemi (även hund) eller psykologisk stress, vilket tyder på att CgA kan fungera som ett mått på sympatisk aktivitet. Denna koncentrationsökning är även något som kan påverka resultaten vid mätning av CgA-koncentrationer vid andra tillstånd. Hos patienter med neuroendokrina tumörer ses även allmänt förhöjda CgA-koncentrationer. Dessutom har förhöjda koncentrationer Chromogranin A visats kunna ge en prognos angående tumörstorlek samt om metastasering skett hos patienter med neuroendokrina tumörer. Utöver detta har CgA även kopplats samman med mortalitet och sämre prognos hos hjärtsjuka samt allvarligt sjuka patienter.
Hos människa verkar alltså CgA besitta många av de egenskaper som definierar en biomarkör och har dessutom uppvisat potential som en prognostisk sådan vid olika tillstånd. Molekylen är dessutom stabil och kan mätas i blod eller saliv hos både människa och hund. Det finns även studier som talar för att hundars CgA på flera sätt liknar människans. Men trots de många humanstudier som talar för CgA:s potential som prognostisk biomarkör kan inga paralleller dras till hund. För detta krävs mer forskning och därmed klara bevis avseende just denna art. För att ha klinisk betydelse är det även viktigt att utreda huruvida CgA tillför något mer än de idag vedertagna prognostiska hjälpmedlen.