Berikning av Equus ferus przewalskii i hägn på Nordens ark djurpark
Przewalskii vildhäst utrotades under 1960-talet men fanns kvar i fångenskap och återintroducerades under 1990-talet i centrala Asien. På Nordens Ark finns sex stycken przewalskii vildhästar som de försöker berika i den omfattning de hinner med, men tiden är en bristvara varför effektiviteten är av största vikt. Dessutom finns det alltid ett stort behov av att utveckla nya berikningsmetoder. Till följd av detta gjordes denna studie där en ny berikningsmetod utformades och jämfördes med en befintlig berikning samt med en kontrollutfodring. Studien videofilmades och tiden togs för alla individers interaktion med utfodringen/berikningen samt på arbetet som krävdes för utfodringen/berikningen. Detta gjorde det möjligt att räkna ut effektiviteten för djurvårdarna, dvs. hur många minuter aktivering hästarna fick för var minuts arbete. All berikning och utfodring bestod av sex stycken morötter och sex stycken äpplen. Kontrollutfodringen bestod av att frukten lades i tre stycken foderrännor. Under den befintliga berikningen var frukten upphängd i ett träd, på en höjd strax ovanför huvudhöjd. Andra berikningen var nydesignad och för att hästarna skulle förstå hur de skulle använda den genomfördes åtta träningssessioner med ökande svårighetsgrad innan försöket genomfördes. Det var tolv stycken plastlådor med hål som hästarna var tvungna att välta lådorna för att få ut fodret. Både kontrollutfodringen och de båda berikningarna prövades under fem dagar innan en två dagars fruktfri period gavs. Resultatet blev att det för djurvårdarna mest tidseffektiva var kontrollutfodringen, av de båda testade berikningarna var lådorna (den nya) mer effektiv än snörena i trädet (den befintliga). Vad det gäller tid för hästarna lades det mest tid på den nya berikningen, följt av den befintliga och minst tid på kontrollutfodringen. I genomsnitt lade varje individ cirka två minuter på kontrollutfodringen, tre och en halv minut på den befintliga berikningen och fem och en halv minut på den nya, per tillfälle. Alla individer lade mest tid på lådorna men två av sex individer lade mer tid på kontrollutfodringen än berikningen i trädet. Precis som andra studier kommit fram till är det de största och äldsta individerna som använder sig av berikningen och lättast kommer åt fodret. Min slutsats är att lådorna är den för hästarna bästa berikningen, samt att den är mer effektiv än den befintliga berikningen. Då djurvårdarna har tid att berika anser jag att det är denna metod som i nuläget bör utvecklas och användas. Då studien endast gjordes på sex individer i ett hägn är dessa resultat svåra att applicera på przewalskii vildhästar generellt. Det man kan ta med sig är att hierarkin påverkar i vilken utsträckning olika individer kan utnyttja foderberikningar.