Begreppet force majeure inom köprätten
Köpesamhället har under det senaste århundradet genomgått stora förändringar vilket också återspeglas i köprätten. 1905 års köplag var sträng mot säljaren i dennes ansvar och bevisbörda något som kanske var förståeligt mot bakgrund av att lagen även reglerade konsumentköp. 1976 kom ett förslag till en ny köplag som syftade till att mildra säljarens bevisbörda, något som redan skett i övriga nordiska länder. Den nya köplagen skulle istället för den äldre köplagens omöjlighetslära bygga på force majeure. Under denna tid var även en FN-konvention angående internationella köp under utarbetande. Sveriges lagförslag lades på is i väntan på resultatet från denna. FN-konventionen kom att bygga på idén att helt frångå äldre begrepp som omöjlighet och force majeure och istället upprätta ett eget system, något som gjorde 1976 års SOU inaktuell. Istället kom 1991 en köplag som byggde på det så kallade kontrollansvaret med fyra rekvisit: kontroll, hinder, oförutsebarhet och aktivitet. Syftet var att minska säljarens ansvar, något som vi inte anser har uppfyllts. Rekvisitens innebörd och förhållanden till varandra är komplicerade. Detta särskilt mot bakgrund av beaktandet av partsviljan och då en bedömning i det enskilda fallet bara anses möjlig vid oförutsebarhets- och aktivitetsrekvisitet. Komplikationer uppkommer då bedömningen skall ske efter alla fyra rekvisiten. Den nya köplagen skulle minska behovet av standardavtal, något som inte skedde. Därför uppstår fortfarande problem vid tolkningen av avtal och särskilt de som innehåller force majeure klausuler. Efter detta arbete har vi kommit fram till slutsatsen att vi skulle föredra ett rättsläge liknande det i 1976 års SOU. Regeln för ansvarsbefrielse skulle innehålla en uppräkning av olika typer av hinder vilka följdes av en generell regel enligt principen eisudem generis. Bedömning skulle ske i det enskilda fallet. Detta skulle leda till en enighet om vad som räknas till force majeure, dels genom situationer nämnda i lagtext och dels genom rättspraxis. Vi anser att om det genom en subjektiv bedömning av säljarens handlande framkommer att denna gjort vad som skäligen kunnat krävas av honom skall han anses fri från ansvar. Vidare anser vi att det är viktigt att force majeure händelserna specificeras då force majeure klausuler används frekvent i standardavtal. Detta både ur rättssäkerhetssynpunkt och för rättsekonomisk vinning. I dagsläget ligger begreppet ekonomisk force majeure öppet. Inget fall har avgjorts som direkt angivit detta som befrielsegrund. Vi anser att om det vid bedömande av ekonomisk force majeure skulle framkomma att säljarens kostnader för avhjälpande innebär en nettoförlust skall det inte kunna krävas att denne fullgör eller betalar skadestånd. Då lagen reglerar förhållande mellan jämbördiga parter kan inte alltid slutsatsen dras att säljaren är den mest riskbenägne och i och med detta finner vi det inte självklart att denne generellt skall bära ansvaret.