Att vara anhörigvårdare till en person med demenssjukdom
En litteraturstudie om upplevelsen av att vara anhörigvårdare till en demenssjuk familjemedlem
Syftet var att beskriva innehållet i Lex Sarah- anmälningar och dess påföljder på kommunala äldreboenden i en större kommun i Mellansverige under år 2010. En beskrivande kvalitativ design användes och materialet analyserades med hjälp av manifest innehållsanalys. Bristande omvårdnad var den vanligast förekommande anledningen till att en Lex Sarah- anmälan skrevs. Andra anledningar som bristande kommunikation och felaktigt bemötande förekom, men ofta då i samband med bristande omvårdnad. Verksamhetschefens åtgärder var jämt fördelade mellan insatser riktade mot berörda parter och insatser riktade mot arbetsplatsen. I nästan hälften av anmälningarna ansåg områdeschefen att verksamhetschefens åtgärder var tillräckliga. Områdeschefens vanligaste åtgärder var ytterligare insatser riktade mot berörda parter, medan ytterligare insatser riktade mot avdelningen inte förekom i lika stor utsträckning. Insatser mot kunden och dess anhöriga fanns med, men var näst intill obefintligt. Slutsatsen är att bristande omvårdnad var den vanligaste orsaken till att en anmälan gjordes, och att andra orsaker till att en anmälan gjordes ofta byggde på att brister i omvårdnad förekommit. I de fall kunden nekats hjälp eller blivit felaktigt bemött tog ofta kunden kontakt med anmälaren, i andra fall bevittnade anmälaren händelsen.