Att synliggöra jämlikhet mellan skillnader
en bildningsgång i humor
Dikterna "Självbiografi" och "Partitur" kan ses som ett bidrag till 60-talets
seenderelativistiska
litterära debatt, genom att de visar hur ett liv som är präglat av 'osynlighet'
och oförstående
kan uppfattas som ett "döden-i-livet"-tillstånd. Men de visar även hur man
genom dialog kan
åstadkomma en förändring.
I "Självbiografi" synliggörs två dialoger. En inre dialog i form av minnets
cirkularitet mellan
nu och då och en yttre mellanmänsklig dialog som blir synlig genom diktjagets
replik. I dessa
dialogers möte formas en kritik mot patriarkatets selektiva seende, i såväl den
litterära
traditionen som den samtida seenderelativistiska litterära debatten. Kritiken
kommer till uttryck
i potatismetaforen och visar att en ohälsosam yttre miljö påverkar det inre och
gör att en
'osynlig' människa, bildligt talat, ruttnar bort. Även i "Partitur" syns två
dialoger. Den inre
dialogen försiggår mellan explicita och implicita, ibland motsägelsefulla,
röster i en
språkfilosofisk anda. Detta tolkar jag inte som kontaktlöshet och
språkpessimism, så som den
tidigare receptionen menat. Jag ser det istället som en synliggjord del av
diktjagets
bildningsgång: att bolla tankar fram och tillbaka inom sig gör att hon kommer
vidare i sin
bildningsgång; genomgår en egen attitydförändring, som möter andra människors
tankar i en
yttre dialog.
Var för sig visar diktjagen, i respektive bildningsgång, att ett jämbördigt
dialogiskt möte kan
komma till stånd som en "jämlikhet mellan skillnader" i enlighet med Gunnar
Ekelöfs
'strountes'-poetik och Lars Ahlins humorbegrepp, båda aktuella på 60-talet.
Olika perspektiv i
dialogiskt möte synliggör den 'osynlighet' som vid olika tillfällen i dikterna
har liknats vid
"döden-i-livet". Därigenom kan diktjagen erhålla en existensiell bekräftelse
som ger dem
förmåga att kunna bejaka livets svårigheter: att se sorg och glädje som
förutsättning för
varandra, istället för att genom distansering försöka uthärda svårigheterna.