Att skjuta för att skydda
Polisens juridiska förutsättningar
Forskning visar att svensk polis skjuter mycket sällan med stöd av sin laga befogenhet. Istället tvingas polismännen skjuta när ingripandesituationen har utvecklats till en nödvärnssituation. I en sådan situation befinner sig polismannen under påverkan av allvarlig stress varvid dennes psykiska, mentala och känslomässiga förmåga kan vara kraftigt begränsad. Ökar polisens medvetenhet om sina möjligheter att bruka sitt vapen i ett tidigare skede med stöd av laga befogenhet kan dödsskjutningar undvikas. Regler om den svenska polisens skjutvapenanvändning i laga befogenhet finns angiven i SkjutK 2 §. Paragrafen tar sikte på de fall då polismannen utan att nödvärn/nöd föreligger själv kan besluta om ett ingripande med sitt skjutvapen. Det finns tre fall då en legal vapenanvändning kan tillämpas i enlighet med SkjutK 2 §. Vi har valt att kalla dessa för gripandefallet, rymningsfallet och omhändertagandefallet. De första två fallen avser situationen då någon ska frihetsberövas för någon av de 27 brott som paragrafen omfattar eller rymmer från ett sådant frihetsberövande. Även försök och förberedelse till dessa brott kan möjliggöra polisens vapenbruk. Det tredje fallet; omhändertagandefallet avser en situation då någon som omhändertagits eller skall omhändertas, visar sig vara psykiskt störd eller inneha ett vapen. Genom att i detalj förklara rekvisitens innebörd också med hjälp av schematiska bilder underlättas tolkningen av de svårtolkade och något föråldrade bestämmelserna.