Att förnimma det vilda
Att förnimma det vilda utforskar det vilda som fenomen, hur det konstitueras, upplevs och uttrycks i ett urbant sammanhang. Syftet med uppsatsen är att undersöka landskapsarkitekturens möjligheter att skapa goda - vilda - livsrum där det vilda låter sig förnimmas. Arbetet belyser ämnet utifrån ett västerländskt perspektiv och befinner sig i gränslandet mellan landskapsarkitektur, historia
och miljöpsykologi. Arbetet gör ett besök i historiska skildringar av det vilda, i miljöpsykologins preferensstudier på vilda miljöer och tar slutligen en titt på hur det vilda i ett nutidsperspektiv tar sig uttryck i kulturellt formspråk.
Arbetet tar avstamp i historien och skildrar hur människor betraktat vildmarken från 1300-talet fram till slutet av 1900- talet. Det framkommer att det vilda har starka religiösa kopplingar och att det betraktats som en motpol till civilisationen. Adjektiv som sublimt, skrämmande och vördnadsfullt ger en fingervisning om hur vildmarken beskrivits. Vidare belyser examensarbetet det vilda som upplevelse. Här presenteras miljöpsykologiska preferensstudier på vilda miljöer. Uppskattade element i det vilda har bland annat visat sig vara klippor och stora block. Det vilda upplevs inte sällan i kontrast till stadens snabba tempo och en plats som väcker tankar om människans ursprung. Examensarbetet visar att det är möjligt att skapa goda livsrum som upplevs vilda, dock krävs en djupare studie om det vildas betydelse. I nutida stadsplanering tolkas det vilda i termer av friväxande vegetation, vilket i preferensstudier emellertid visat sig vara mindre uppskattat av folk i allmänhet.