Att befinna sig i både dödens och livets väntrum samtidigt.
En kvalitativ studie om barn med uppgivenhetssymptom i asylsökande familjer
Asylsökande barn med uppgivenhetssymptom var i 2000-talets början ett relativt okänt tillstånd men ansågs ändå vara en unik svensk företeelse eftersom den snabba ökningen som skedde under denna period aldrig har påträffats i något annat land. Det finns ingen vedertagen klassificering av tillståndet och flera symptom inryms inom olika diagnoskriterier. Nationell forskning menar att tillståndet inte kan förklaras med någon bakomliggande somatisk sjukdom, och att föräldramanipulation av barnen inte kunnat påvisas utan att fenomenet kräver multifaktoriella förklaringsmodeller. Vidare bör behandlingsarbetet ta hänsyn till barnets unika bakgrund, symptom och familjesituation samt fokusera på föräldrastöd eftersom föräldrarna spelar en viktig roll för barnets psykiska mående. Syftet med studien är dels att belysa hur kunskapsläget kring asylsökande barn med uppgivenhetssymtom ser ut vid en BUP-mottagning i norra Sverige, dels undersöka hur dessa barn och familjer behandlas inom verksamheten. Empirin samlades in med hjälp av semistrukturerade kvalitativa intervjuer med sju respondenter som ansågs ha god erfarenhet av BUPs arbete med asylsökande barn. Resultatet talar för att de viktigaste bakomliggande faktorerna till att asylsökande barn utvecklar symptom på uppgivenhet är barnets familjesituation, migrations- och asylprocessen, samt olika kulturella faktorer som påverkar vissa asylsökande familjer. Behandlingens inriktning bör fokusera på föräldrastöd eftersom tillståndet anses bottna i en familjeproblematik.