Anners vet en inte att de ä söppe - En studie av normavvikande språkbruk i fem Astrid Lindgren böcker
Denna uppsats studerar det normavvikande språkbruket i fem av Astrid Lindgrens romaner med hjälp av en uppdelning på tre kategorier: 1) dialektalt språkbruk, 2) talspråkigt och vardagligt språkbruk samt 3) egenbildade ord. Min hypotes är att det i Astrid Lindgrens böcker finns ett språkbruk som skiljer sig från standardsvenskan, detta genom att hon använder sig av dialektalt, vardagligt eller ålderdomligt språk men även ord som författaren själv har hittat på.I uppsatsen görs två studier på antalet normavvikande ord i böckerna, först i hela boken men även mer detaljerat på de tjugo första sidorna, där även tabeller uppfördes för att visa på vilka normavvikande förekomster som observerats. Därefter gjordes en uppdelning för att se vilken typ av avvikelse som var mest frekvent i verken.Resultatet visar på att de studerade verken uppnår ett procenttal mellan 0,3 % till 1,4 % avvikande förekomster och att det är mer ett språkbruk som delar likande stildrag med talspråket som framförallt är förekommande i böckerna. Det finns trots en olikhet mellan vilka ordformer som förekommer i de studerade verken ett mönster som följer det muntliga berättandet. Språkbruket är anpassat efter den berättelse som återges och detta har även påverkat förekomsten av normavvikelser i dialog och berättarröst.