Anmälningsplikten - ett barns yttersta skydd?
Syftet med detta examensarbete är att undersöka några lärare vid grundskolans senare års erfarenhet av arbete med elever som far illa och anmälningsskyldighet. Denna information är tänkt att påvisa hur arbetet bedrivs på olika skolor samt vilka brister som finns i skolornas och lärarnas arbete med de utsatta eleverna och i förhållande till socialtjänstlagen. Metoden som använts för insamling av empiri är kvalitativa intervjuer. De teoretiska utgångspunkterna utgörs av aktuell forskning inom området samt Olivestam och Thorséns (2008) etiska grundbegrepp ansvar. Resultatet visar att de intervjuade lärarna utgår ifrån sin tidigare erfarenhet av arbete med elever som far illa och/eller sin personliga magkänsla då de uppmärksammar indikationer på att en elev far illa. Ingen utav intervjupersonerna känner till hur lärarprofessionens anmälningsskyldighet regleras i socialtjänstlagen. Någon kunskap inom problemområdet har lärarna varken tillägnat sig genom sin lärarutbildning eller genom kompetensutveckling på arbetsplatsen. Trots dessa brister påvisar studien att lärarna ser vikten av detta arbete då lärare möjligen spelar den viktigaste rollen i uppmärksammandet av vilka barn i samhället som far illa. Lärarna påtalar ett personligt ansvar utöver det juridiska ansvaret. Professionen och den egna moralen vävs samman vilket resulterar i att somliga lärare drivs mer av ett personligt ansvar och engagemang än av det juridiska ansvaret. Slutsatsen efter att ha tagit del av några lärares erfarenheter inom ämnet är att kunskapsavsaknaden bland lärare är stor, vilket antyder att lärares anmälningsskyldighet inte fungerar som barns yttersta skydd.