66 svensklärares röster om skönlitteraturläsning på gymnasiet
en metastudie av 16 studentuppsatser
Huvudsyftet med mitt examensarbete har varit att undersöka hur svensklärare resonerar kring sina val av skönlitterära texter i litteraturundervisningen. Mitt undersökningsmaterial har utgjorts av 16 studentuppsatser där sammanlagt 66 svensklärare intervjuas. När lärarna redogör för vad som är av avgörande betydelse när de planerar vad som ska läsas i Svenska A och Svenska B hänvisar flera av lärarna till en kombination av ett antal olika faktorer. I de fall där endast en faktor med avgörande betydelse för valet nämns är detta skolans utbud. Samtidigt så kan vi förmoda att just den begränsningen finns med underförstådd hos dem som endast nämner andra faktorer såtillvida de inte har befogenhet att köpa in den litteratur som de önskar använda sig av. Majoriteten av lärarna är erfarenhetspedagogiskt orienterade snarare än kulturarvsorienterade i sin praxis och vid sidan av skolans utbud utgör ett hänsynstagande till elevernas erfarenhetsvärldar en särskilt angelägen aspekt för respondenterna. Det är viktigt, anser många lärare, att eleverna kan relatera till litteraturens innehåll, att läsningen kan leda till intressanta diskussioner och att den väcker fortsatt läslust.Undersökningsmaterialet vittnar om stora skillnader när det gäller lärares krav på vad eleverna ska läsa. Det tycks råda stor tolerans gentemot elever som inte är läsintresserade då lärarna förstår att ungdomar på 2000-talet väljer bort en tidskrävande aktivitet som läsning till förmån för diverse skärmbaserade aktiviteter. För att motivera till läsning är det vanligt att eleverna får vara med och påverka vad de ska läsa - oftast genom att välja en text från ett urval av texter. Dessa mindre stränga krav på vad eleverna ska läsa kan kopplas till att lärarna tolkar sitt uppdrag utifrån en ämnessyn som grundas i erfarenhetspedagogik snarare än kulturarvsförmedling vilket för med sig att man prioriterar att finna texter som eleverna lätt kan finna en ingång till snarare än att fokusera på att eleverna presenteras för en så representativ bild av litteraturhistorien som möjligt. Ett flertal studier av ungdomars läsvanor påvisar att en bok som utger sig för att vara en sann historia väcker starkt intresse hos denna läsarkategori och detta bekräftas i lärarintervjuerna.Merparten av lärarna ställer sig negativa till införandet av en litterär kanon i den svenska skolan med motiveringen att möjligheten att anpassa valet av litteratur som ett led att motivera de svagare eleverna därmed skulle begränsas och att det därför enbart skulle gynna de studiemotiverade eleverna. Ett annat skäl till att förhålla sig negativ till förslaget som framkommer i intervjuerna är att man befarar att en litterär kanon för skolan skulle domineras av västerländsk litteratur skriven av manliga författare och därmed ge en dåligt nyanserad bild av litteraturhistorien. Man kan dock via de uppsatser som inkluderar litteraturlistor över vad man läser i de intervjuade lärarnas klasser konstatera att såväl västerländsk litteratur som manliga författare i många skolor markant dominerar inom litteraturundervisningen redan utan en officiell litterär kanon. Särskilt svårt tycks det vara att skapa utrymme för litteratur från olika delar av världen. Nio av de 16 uppsatserna som ingår i min studie kommenterar den debatt som kom till stånd i samband med Cecilia Wikströms motion om införandet av en litterär kanon i skolan där många kritiska röster varnade för ett alltför strikt västerländskt perspektiv på litteraturhistorien. Den sammantagna bilden som framkommer i intervjuerna när det gäller läsning av icke västerländska författare är att stoffträngseln, som främst är ett resultat av det vidgade textbegreppet, hindrar många lärare från att inkludera texter av författare från olika delar av världen.