2D-3D-2D
En undersökning av elevers rumsuppfattning i tvådimensionella bildarbeten efter ett tredimensionellt bildmoment.
Syftet med studien är att undersöka hur ett tredimensionellt bildmoment påverkar rumsuppfattningen i ett tvådimensionellt arbete. Den metod jag valde är en aktionsforskningsmetod där man arbetar direkt i den praktiska verksamheten i en cyklisk process med fyra faser: planering, aktion, observation och reflektion. Sista fasen resulterar oftast i en ny planeringsfas och ytterligare ett varv i aktionsforskningscykeln därigenom nås ett högre kvalitativt resultat. Undersökningsgruppen var elever i år 9 som i tre steg fick återge ett stillében. Först skulle de teckna av stillébenet tvådimensionellt, därefter skulle de skulptera fram samma stillébenmotiv med lera i en tredimensionell skulptur för att slutligen i det tredje steget återigen teckna av samma stillébenuppställning. Resultatet visar att eleverna under sitt första tvådimensionella skapande gjorde en bildframställning med tydliga konturer och stor detaljrikedom. Många perspektivförsök gjordes men det blev ofta flera olika perspektiv i samma bild. Objekten i teckningarna hade dålig sammanhörighet och stillébenets storleksförhållande och riktningar stämde dåligt. Överlappningar och ljus, skugga användes sparsamt vilket medförde en låg grad av rumslighet. Efter det tredimensionella inslaget med leran så blev teckningarna något mer rumsliga då eleverna verkade ägna sig mer åt form än åt detaljer och konturer. Detta medförde att sammanhörigheten och storleksförhållandet i motivet förbättrades samt att valörer började användas. Perspektivmässiga förbättringar blev märkbara och ljus och skugga började användas liksom överlappningar vilket gav ett större bilddjup och en högre grad av rumslighet. Det blev en del små förändringar i det tvådimensionella skapandet till det bättre efter det tredimensionella arbetet. Det kan bero på flera faktorer, som att eleverna lärt sig bildknep från sina första teckningar och att de gjort bildlån från en kamrat eller att elever automatiskt utvecklas och gör en bättre bildframställning efter att de fått göra en likadan teckning tidigare.