In this thesis the positioning of children and adults in the context of children?s rights in SouthAfrica and Sweden are examined. With theoretical terms as children in vulnerability and adults incharge the analysis examines how South Africa and Sweden has been using the UN children?sconvention to empower children and for what consequences in the positioning of children that hasshown. And that adults are positioned as a powerful group with a responsibilty of protectingchildren.

Uppsatsen syfte är att skildra våra informanters situationer i relation till utbildningsfält och arbetsfält. Frågor kring deras framtida sysselsättning samt hur de ser på tillgången till samhällets stöd. Frågeställningen handlar om hur en övergång ser ut från utbildningsfältet till arbetsfältet och vice versa samt hur etablerade de känner sig i respektive fält samt om de upplever en desorientering i sin roll i valen av de olika fälten. Metoden som använts är kvalitativ och empirin är insamlad genom intervjuer med samma metod. Informanternas berättelser kring deras situation ger en bred bild av hur det ser ut för några ungdomar i val av sysselsättning.

At the turn of the century 18/1900 Swedish law looked upon young people as being adults at about the age of 15. At 15, the young person had left school, had his first employment and provided for himself and also had been confirmed to full membership of the Swedish State Church. Thus he was to be considered an adult and responsible for his actions. Parents, society/school and Church had done what was expected of them and now it was up to the 15-years old to live according to the laws and to be punished if the laws were broken. Over the following hundred years, at the time of the millennium, Swedish society changed a lot.

Ungdomsbrottsligheten har studerats och diskuterats i en uppsjö av olika sammanhang, medmer eller mindre lyckade resultat. Två teorier, som under de senaste halvseklet har försökthitta svar på detta komplexa problem, står Travis Hirschi och John Braithwaite bakom. Deutvecklade teorin om sociala band (1969) respektive återintegrerande skambeläggning (1989),där framförallt den förstnämnda fått en stor genomslagskraft inom den kriminologiskaforskningen, medan den senare är något mer okänd. Men kan dessa två teorier förklaraungdomsbrottslighet? Genom att formulera en enkätundersökning, som kom att besvaras av82 gymnasietreor, skapades ett kvantitativt material att granska.

Uppsatsen undersöker konstruktionen av femininitet och kvinnors kroppar i diskussioner kring kvinnors kroppshår på internetforumet Flashback. Materialet som undersöks är knappt 1000 kommentarer från 14 olika forumtrådar där kvinnors kroppshår är det centrala ämnet. Med diskursanalys som metod undersöks hur femininitetsnormer påverkar konstruktionen av kvinnors identitet i relation till kroppshår. Detta förklaras sedan utifrån sociologiska och genusvetenskapliga teorier om kön, kropp, social kontroll och identitetsskapande. Resultatet visar att kroppshår på kvinnors kroppar oftast benämns som antingen önskvärt eller inte önskvärt.

Syftet med uppsatsen var att undersöka hur barns bästa förstås och bedöms i förhållande till uppgifter om föräldrars våldsutövande och våldsutsatthet av domstolar i LVU-mål respektive vårdnadsmål. I uppsatsen söktes svar på frågeställningar gällande hur domstolen beskrev och kontextualiserade våldet, hur barns behov och vilja behandlades samt hur föräldrars omsorgsförmåga bedömdes. Uppsatsen hade en kvalitativ ansats och byggde på 8 LVU-domar och 10 vårdnadsdomar från åren 2010 till 2013.  Teoretiska perspektiv hämtades från den barndomssociologiska forskningen, där barndom och ?Vuxenhet? betraktas som sociala kategoriseringar vilka skapas i relation till varandra. Resultaten visade att i de fall där det förekom uppgifter om att barnet utsatts för våld från en förälder förstod och bedömde domstolen detta som en brist i föräldraskapet, både i LVU-mål och vårdnadsmål.

 Denna uppsats bygger på en kvalitativ studie av sex gymnasieelevers tankar kring förberedelsen inför vuxenblivandet samt skolans och familjens vägledande betydelse i denna process. Ungdomarnas verklighet stödjer de senmoderna teorierna om att dagens ungdomar försenas i sitt vuxenblivande i och med att studietiden har förlängts och därmed försenas även inträdet i arbetslivet. Ur samtalen med dessa ungdomar får vi inte bilden av att familjen och därav traditionen spelat ut sin roll, så som de senmoderna teoretikerna menar. Tvärtom framkommer det tydligt att familjen fortfarande innehar den centrala vägledande rollen i dessa ungdomars liv och leverne. Skolans roll i respondenternas förberedelse inför steget efter gymnasiet är inte samstämmig, då individualismen präglar några av informanterna, som ger uttryck för en mer långtgående individualiserad syn på sitt vuxenblivande.

Kultursamverkansmodellen, en ny modell för statlig tilldelning av kulturmedel, infördes under 2011med fem regioner: Skåne, Halland, Västra Götaland, Gotland och Norrbotten. För att ingå isamverkansmodellen krävs att regionerna utarbetar en regional kulturplan vilken utgör underlag förstatens bidragsgivning. Mitt syfte med följande uppsats är att utifrån den franska filosofen MichelFoucaults arbeten om diskurs och makt synliggöra föreställningar om barn och barndom i ovannämnda regioners kulturplaner. Mitt kunskapsintresse rör hur föreställningar om barn och barndomuttrycks samt hur maktutövning och styrkeförhållandet mellan barn och vuxna speglas ikulturplanerna.Min utgångspunkt är att de regionala kulturplanerna som politiska dokument beskriver kollektivaföreställningar om barn och barndom. Utifrån studiens material kan jag konstatera attkulturplanerna uttrycker en komplex och mångtydig variation av diskurser om barn i relation tillestetiska verksamheter.

Att försöka stärka elevens roll i utvecklingssamtalet är ett sätt att hjälpa eleven till Vuxenhet. Att eleven tränas i att nå ett ?större språk? är angeläget inte minst för en svensklärare som skall verka som elevhandledare. Språk ger eleven plats på arenan, det vill säga möjlighet att bli ett subjekt. Aktionen har detta som sitt huvudsyfte, då jag upplevt att elever under utvecklingssamtalen ofta är mottagare/ objekt för information från skolan och kommentarer från föräldrar och inte är aktivt deltagande.