Syfte: Denna uppsats har för avsikt att att med utgångspunkt i rättsfallen NJA 1987 s 692 samt NJA 2001 s 878 och med hjälp av skadeståndslagen klargöra i vilken omfattning som revisorn är skadeståndsansvarig för ren förmögenhetsskada gentemot Tredjeman. Metod: Den metod som används i uppsatsen är traditionell juridisk metod för att hantera de rättskällor som används som grund för uppsatsen. De rättskällor som framför allt använts i uppsatsen är lagstiftning, praxis och doktrin samt vetenskaps- och branschartiklar inom det aktuella området. Slutsatser: Revisorns skadeståndsansvar i utomobligatoriska förhållanden kan anses vara högst oklart, bland annat eftersom SkL 2 kap 2 § ställer krav på att brott förelegat vid ren förmögenhetsskada, men samtidigt visar praxis och doktrin på att skadeståndsansvar, trots brist på brottslig handling, ändå kan komma att bli aktuellt. Kone-fallet är ett sådant rättsfall där HD formulerade en rättsregel vars innebörd är att intygsutfärdare kan anses vara skadeståndsansvariga gentemot tredjeman då tredjeman haft anledning att lita på den avgivna informationen, vilket innebär att intygsavgivare, som ska ha insett att det avgivna intyget kunde komma att användas av flera personer och olika ändamål, kan bli skadeståndsansvariga i utomobligatoriska förhållanden.

Syftet med denna rapport var att genomföra en riskanalys av Gävle rangerbangårds verksamhet, avgränsat till händelser som kan orsaka allvarliga skador på människor. Händelsernas risk har värderats för personalen på rangerbangården samt tredjeman i rangerbangårdens omgivning. Gävle rangerbangård är klassad som en farlig verksamhet enligt Lagen (SFS 2003:778) om skydd mot olyckor, LSO, på grund av den farligt godshantering som sker på området. På rangerbangården inkommer och avgår tågsätt och godsvagnar rangeras, vilket innebär att vagnarna omkopplas och sorteras. Av samtliga vagnar som hanteras på Gävle rangerbangård innehåller cirka åtta procent farligt gods.

Denna uppsats syftar till att ge en redogörelse för de grundsatser som ligger till grund för culpabedömningen i samband med revisorns skadeståndsansvar enligt ABL samt tillämpningen av dessa. Enligt 29 kap 2 § ABL, med hänvisning till 29 kap 1 § ABL, ska en revisor som under fullgörandet av sitt uppdrag, av oaktsamhet eller uppsåtligen, skadar bolaget ersätta skadan. Revisorns skadeståndsansvar delas in internt och externt ansvar med den åtskillnaden att det vid externt ansvar, som syftar till att skydda tredjeman, krävs att revisorn brutit mot ABL, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordning. Oaktsamhets-bedömningen bygger på culparegeln varpå antingen en fri culpabedömning eller en normativ culpabedömning aktualiseras. Utöver detta finns det enligt Dahlman, konkurrerande culpakriterier som används av svenska domstolar i deras avgöranden i skadeståndsmål.

Företagsskandalerna i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet förde fram debatten om bolagsstyrning i ljuset. De stora krav på omdöme och uppförande som krävs av bo-lagsledningar för att rätt förvalta andra människors pengar förstärker väsentligheten av att det finns verksamma incitament för företagsledningarna att fullgöra sina skyldighe-ter. Som ett resultat av dessa skandaler tillsatte regeringen Förtroendekommissionen, vars uppgift var att arbeta fram åtgärder för att stärka förtroendet för det svenska när-ingslivet. Ett år senare tillsattes Kodgruppen, och det slutliga resultatet av Kodgruppens arbete är den svenska kod för bolagsstyrning som idag ingår i Stockholmsbörsens noter-ingskrav.Att i valet mellan lagstiftning och självreglering, beslutet ändock föll på självreglering genom kod, har sin förklaring i självregleringens flexibilitet, snabbhet och anpassnings-barhet till de olikartade förhållanden som råder inom svenskt näringsliv. Koden är dess-utom semidispositiv genom principen comply or explain, vilket innebär att ett bolag kan välja att inte följa Kodens regler, bara de kan förklara orsaken till varje enskild avvikel-se.

Aktiemarknadsbolag har en långtgående skyldighet att offentliggöra kurspåverkande information om bolaget till allmänheten. Bland annat skall finansiella rapporter och annan information som har en inte oväsentlig kurspåverkan utges. Likväl riskerar aktieägare att lida ren förmögenhetsskada när företrädare för ett aktiemarknadsbolag av oaktsamhet eller rent av svikligen förbiser nämnda informationsplikt. Skadesituationen kan vara att ett aktiemarknadsbolag offentliggör förskönande information om den finansiella ställningen i bolaget. Aktiekursen kommer då inte att spegla det korrekta värdet på aktierna.

Syftet med denna rapport är att lägga fram förslag på organisatoriska åtgärder åt Räddningstjänsten Halmstad. Genom att titta på dagens organisation utifrån sett, som en representant för tredjeman, är förhoppningen att detta ska ge ett nytt perspektiv på dagens organisation och de problem denna står inför. Räddningschefen i Halmstad, Hans Ekberg, har ålagt organisationen att rannsaka sig själva och lägga fram förslag på åtgärder inför nästa kommunala handlingsprogram för skydd mot olyckor. Uppdraget i stort är fördelat på sju deluppdrag där denna rapport kommer att fokusera på tre av dessa. Detta görs genom att besvara fem frågor: hur är dagens organisation utformad, vilka problemområden finns, hur ser kommunens framtid ut, vilka åtgärder är nödvändiga, angelägna, eller önskvärda, samt vilka fortsatta frågor finns det för den operativa förmågan? Bakgrunden till uppdraget är att Räddningstjänsten Halmstad likt många andra räddningstjänster i dagen Sverige ser ett större behov av att rekrytera Räddningspersonal i Beredskap till framförallt orter utanför centralorten.