Uppsatsen syftar till att utreda två skatterättsliga frågor som uppkommit i samband med ett avvisat avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen avseende Terminsavtal i ett incitamentsprogram. Frågorna är om terminer och Terminsavtal utgör värdepapper och om eventuella förfoganderättsinskränkningar i dessa avtal har betydelse för förmånsbeskattningen. Utgångspunkten i uppsatsen är beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen som avvisades och det därtill hörande förhandsbeskedet från Skatterättsnämnden.Utifrån de diskussioner som förts i uppsatsen kan författaren konstatera att terminer och Terminsavtal kan klassificeras som värdepapper. Begreppet värdepapper är inte definierat i lagtext men utifrån praxis och doktrin samt viss EU-lagstiftning kan det utläsas att Terminsavtal uppfyller de krav som ställs på en klassificering som värdepapper. När det gäller beskattning av en förmån krävs det att den anställde förvärvar ett värdepapper, annars utgör rättigheten en personaloption.Författaren anser att då ett Terminsavtal ingår i ett incitamentsprogram så representerar det ett ekonomiskt värde för den anställde som ska förmånsbeskattas.