Syftet med denna uppsats är att undersöka serier som en adekvat bärare av kunskap och därför ett möjligt didaktiskt instrument för att utveckla elevers lässtrategier i svenskämnet på högstadiet. Uppsatsen redogör för seriens definition och samhälleliga status samt möjligheter kopplade till genrens plats i skolan. Fokus ligger på serier som faller under kategorin grafiska romaner, vilka är omfattande serieverk som berättar en viktig historia. Stand-alone-stories och auteur är även viktiga begrepp eftersom de in- nefattar serier som inte är massproducerade och där serieskaparen är ansvarig för hela den kreativa processen. För att nå en djupare förståelse för serier innehåller serien ett analysinstrument baserat på semiotik.

Uppsatsens syfte är att undersöka några svensklärares inställning till populärlitteratur, både generellt sett och i undervisningen. Uppsatsförfattarna strävar efter att belysa inställningen till aktuella populärlitterära böcker som läses av ungdomar. Hur förhåller sig lärarna till denna typ av litteratur? Är det något de använder i sin undervisning? Den teoretiska bakgrunden för uppsatsen utgörs av forskning om föreställningar om hög och låg litteratur men också en problematisering av själva begreppet populärlitteratur. Andra aspekter som tas upp är vad som skrivs om litteratur-undervisning i skolans styrdokument samt hur populärlitteraturen har behandlats traditionellt sett inom skolan. Metoden för undersökningen är kvalitativa semistrukturerade intervjuer som genomförs med fem verksamma lärare.